Är det dags att uppdatera dina kunskaper om Rorschach?

Det har hänt något den senaste tiden bland psykologer. En tydlig önskan syns om att enas som kår runt insikten att vi tillsammans omfattar olika kompetenser och metoder för olika behov, istället för att polarisera mellan olika ”one method fits all”. Ett klokt, nyanserat och framåtriktat samtal har till exempel följt debatten i olika medier om ”Freuds sista suck”, på den tidigare så hetsigt polariserande FB-sidan för psykologer. Hårda polariseringar är vår tids gift och det är en lättnad om vi som grupp börjar kunna operera på en högre utvecklingsnivå; enligt den amerikanske utvecklings- och organisationspsykologin Robert Kegans sätt att se på det, kunna kliva ur vårt eget tänkande och sätta det i perspektiv. Kegan beskriver hur utvecklingen sker i en förutsägbar ordning. Rörelsen går från att vara sina impulser, därefter sina behov, därefter sin grupptillhörighet och därefter sin ideologi till att ha sina värderingar och åsikter och kunna ifrågasätta dem. Något vi verkligen behöver för att klara vår tids stora utmaningar.

Det verkar som vi nu håller på och mognar inom vårt unga forsknings- och kliniska fält, från steget fanatiskt hävdad grupptillhörighet och ideologi, till en ökad förståelse och accepterande av vårt fälts komplexitet och att se att det ryms många kompetenser inom området psykologi, och att vi kan respektera dem vi inte arbetar med och vara stolta över att fältet är rikt.

Rorschachmetoden är en avancerad psykologisk metod och en del av vårt fält, och erbjuds till exempel sedan flera år inom specialistutbildningen för psykologer. Metoden syftar till att få ett grepp om individens unika meningsskapande, allt ifrån kvaliteten på hur personen uppfattar information från omgivningen – svepande och summariskt eller noggrant och metodiskt – till nivån av komplexitet i personens respons, som ett uttryck för förmåga till bearbetning och syntes och hur denna påverkas av olika kvaliteter i tavlan. Vad är lätt och vad är svårt? Är det att bibehålla formella kvaliteter och därmed kontroll över tänkande och affekter? Kan en person uppfatta och tolka saker som de flesta andra, eller färgas uppfattningen av subjektiva processer som leder till att personer uppfattar något väldigt eget? Vilka anknytningsmönster aktiveras? Vilka emotioner konstrueras i relation till de affekter som väcks? Är de övervägande positiva och hoppfulla eller depressiva och destruktiva? Blir personen överväldigad av stimulerandet av traumatiska erfarenheter, eller blir tänkandet uppluckrat utan stödet av tydliga yttre strukturer?

Från att ha varit en fantastiskt populär metod under 1900-talet och i alla möjliga sammanhang, blev Rorschachmetoden under det sista decenniet hårt kritiserad främst i boken ”What’s wrong with the Rorschach?”. Den forskargrupp som drivit uppdateringen av Rorschachforskningen, den samlade evidensgrunden för metoden från slutet av 1960-talet med John Exners ”the Comprehensive System”, kom 2013 med en extremt väl granskad metaanalys av samtliga Rorschachskalor i den främsta tidskriften för psykologiska metaanalyser, Psychological Bulletin (1). Den forskning som presenterades av Joni Mihura et al, ledde också till att författarna till ”WWWTR” gav med sig och lyfte den ”bannlysning” de satt på användande av metoden. De exklusiva kraven på just Rorschachmetoden att gång på gång visa sin reliabilitet, validitet och utilitet har också resulterat i att testet idag faktiskt har fler delskalor med publicerade och stödjande meta-analyser av konstruktvaliditet än något annat psykologiskt test i världen (2).

För en tid sedan hamnade jag i en dispyt om Rorschachtestet på LinkedIn. En person som läst i alla fall grundnivån i psykologi, hade helt utan respekt för metoden postat den första tavlan i ett inlägg och uppmanat sina följare att svara på vad de tycker den ser ut som. Hen tog till slut bort inlägget då jag hävdade testsekretess och det allmänt oetiska i att bjuda in följare att de facto börja göra testet helt öppet och online. Hen menade dock att vi aldrig skulle bli överens om validiteten och att anledningen till att vi just i Sverige är fortsatt skeptiska till Rorschach, till och med jämfört med våra nordiska grannar, är att ”vi är bättre i Sverige på att läsa forskning”. Det skulle ju vara verkligen bra om vi visade oss vara det, och om alla som anser sig veta något om psykologi, uppdaterade sina kunskaper om metoden. Ni som vill bekanta er med, eller bara känna er lite stolta över att vi har en så grym metod med nu 100 år av forskning och utveckling på nacken, and counting, kan hålla extra utkik efter tillfällen det kommande året då Rorschachmetoden alltså fyller 100 år.

(1) Mihura, J. L., Meyer, G. J., Dumitrascu, N., & Bombel, G. (2013). The validity of individual Rorschach variables: Systematic reviews and meta-analyses of the comprehensive system. Psychological Bulletin, 139(3), 548–605. https://doi.org/10.1037/a0029406

(2) Joni L. Mihura, George Bombel, Nicolae Dumitrascu, Manali Roy & Emily A. Meadows (2019) Why We Need a Formal Systematic Approach to Validating Psychological Tests: The Case of the Rorschach Comprehensive System, Journal of Personality Assessment, 101:4, 374-392, DOI: 10.1080/00223891.2018.1458315

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Mångfald och enfald i psykologisk praktik – en reflektion om psykologisk kunskap 21/5-2018

Faktoid är ett ord som kom in i SAOL för ett par år sedan och betyder: ”föreställning som hålls för sann men är felaktig”. En väl känd faktoid är t ex att en grävling inte slutar bita om den inte hör att benet bryts och att en därför bör ha ett knäckebröd i stöveln, eller att en kan få kramp om en badar direkt efter maten. Jag kom att tänka på detta när jag idag, 21/5, lyssnade på PP3 i SR som tog upp Rorschachtestet och hade bjudit in en psykolog som skulle berätta om det. Anledningen till temat var att Jordan Peele precis har släppt nyheten om sin kommande film, en skräckfilm som kommer att heta ”Us” och ska visas på biograferna om ett år. Filmen presenteras med en symmetrisk, svartvit bild där konturerna av två profiler anas. Lite som en rorschachtavla!

Ganska snart under radioinslaget märktes att den kollega som åtagit sig uppdraget att berätta om rorschachmetoden inte alls kände till den och glatt delade med sig av faktoider och lösryckta fakta som han inte kunde besvara några följdfrågor kring alls. Han visste att berätta att Rorschach inte är en ”vetenskaplig metod”. Han hade utbildats på KI och där hålls ”en hög vetenskaplig standard och då får vi inte lära oss det här”. Han hann också med att förklara att psykoanalys är gammalmodigt och inte heller uppfyller kraven på vetenskaplighet eller evidens. Både psykoanalys och Rorschach kallades för övrigt för ”flumpsykologi” i inslaget. Det nämndes också, lite raljerande, att Rorschach är en metod som psykologer behöver genomgå en utbildning i för att kunna arbeta med. Att metoden är avancerad och komplicerad tycktes alltså vara ett tecken på att den inte är vetenskaplig.

Det var trevlig radio som ofta i P3; ungdomligt, skojigt och lättsmält och kollegan gjorde bra ifrån som radiopratare, men som yrkesperson, som kollega, väcktes många frågor hos mig: Vad har hänt med kunskapsbegreppet inom psykologin; med begreppet vetenskaplighet och med vår syn på fakta?  Hur kommer det sig att en välutbildad person menar att det är förenligt med ett evidensbaserat förhållningssätt att uttala sig om en metod som personen inte alls har någon kunskap om? Är komplicerade, krävande psykologiska arbetsmetoder onödiga och ovetenskapliga? Här rörde det sig om ett väl beforskat område: Rorschachmetoden, och kunskapen finns att hämta här hemma i Sverige, idag. Ändå är det uppenbarligen inte giltig kunskap. Och han är inte ensam om att hantera sin professionalitet på det här sättet.

I maj-numret av Psykologtidningen fanns följande citat att läsa: ”All evidensbaserad psykologisk behandling är baserad på manualer eftersom behandlingsforskning går till så, därför frågar jag vid uppföljningarna om de utgår från manualer när de arbetar, annars rekommenderar jag att de åtminstone läser in sig på befintliga manualer, säger han” (uttalande av leg psykolog ang gransking av psykoterapi-leverantörer i Region Skåne).

Hur kan det vara möjligt att en kollega, i media, kan hävda att all evidensbaserad psykologisk behandling är manualbaserad?

Vårt ämne, psykologin, är relativt nytt som vetenskapligt område men att tänka om människan har varit något som vi sannolikt har ägnat oss åt sedan tidernas begynnelse. En stor del av vår samlade psykologiska kunskap har genererats utan RCT-studier och mycket av den kunskap som vi baserar vårt arbete på saknar evidens i den mening som många idag har lagt i begreppet. Ändå har vi stor nytta och användning av dessa pionjärers insatser för att pröva tankar och föreställningar som funnits om människan sedan länge. Förutom giganter som Pavlov, Bowlby, Freud finns forskare inom många andra kunskapsfält som också försöker förklara och förstå människan; inom etnologi, antropologi, sociologi, filosofi osv.

Vi försöker förstå vad det är att tänka och känna, att uppleva och förstå sig själv och andra. Sådana är de frågor som många vill få stöd och hjälp i att utforska, ibland tillsammans med en psykolog. Att möta en annan person som kommer till mig med ett lidande, en fråga, en oro kräver att jag som behandlare har kunskap om en mängd olika områden som rör psykologi. Jag behöver vara väl insatt i anknytningsteori, inlärningsteori, socialpsykologi, utvecklingspsykologi, personlighetspsykologi, vetenskapsteori osv för att kunna hantera och bearbeta det som händer i samtalet.

Det narrativ som gäller generellt i samhället idag är att det enbart är KBT som är evidensbaserat, och är den enda psykologiska behandlingsmetod som hjälper vid psykiska lidanden. Många gånger möter vi patienter eller klienter som inte vill ha psykologisk behandling; de vill ha KBT vilket för många människor idag har blivit samma som psykologisk behandling. Men en erfarenhet som jag delar med många andra psykologer är att vi också möter många som berättar att de fått god hjälp av KBT; nu kan de gå till jobbet och klara en vardag, men de mår fortfarande inte bra och undrar om det finns hjälp att få. Och visst finns det det!

Den massiva kritiken mot metoder och teorier inom det psykodynamiska fältet har skapat ett stort behov av ”bra” forskning vilket har lett till att vi idag har en god evidens även med kvantitativa mått för mycket av det vi gör. Vi som lärt oss behärska metoder som vi i vår kliniska vardag vet är verksamma och användbara behöver, när vi utsätts för kritik, samla in data som våra kritiker kan förstå och förhoppningsvis även ta till sig. Därför finns det idag mängder av studier som påvisar att både den psykodynamiska teorin och rorschachmetoden är användbara i rätt sammanhang, med rätt utövare. Metoderna omprövas ständigt, vidareutvecklas och modifieras när så behövs, utifrån forskningsresultat. Dessa forskningsresultat kommer från studier där metoden anpassats efter det som ska undersökas: ibland är det RCT-studier, ibland kvalitativa metoder. Allt behövs för att vi ska lära oss mer om människan.

Rorschach-metoden är en sådan metod som har kritiserats för allt möjligt. Det har skrivits böcker om hur farlig metoden är och det har till och med ställts krav på att den ska förbjudas, både i USA och i Sverige. För många år sedan (2005)  ledde detta till att man i USA lät en oberoende forskare titta på den samlade kunskapen om Rorschach och detta landade i ett ”White Paper” (”The status of the Rorschach in clinical and forensic practise: an official statement”) som menade att det inte fanns någon grund för ett förbud. Tvärtom stod sig Rorschach mycket väl i relation till övriga metoder för att undersöka personlighet.

I min kliniska vardag ser jag det som självklart att informera mig om min patient, så bra som möjligt, för att utifrån denna information kunna ge behandlingsrekommendationer. Utifrån den person som jag lär känna väl (dvs diagnostik) kan jag med relativt stor säkerhet föreslå KBT, BT, PDT eller eventuellt fokus på sociala insatser och veta att jag har matchat ett individuellt behandlingsbehov med rätt form av behandling. Denna rekommendation har ofta ganska lite med den eventuella psykiatriska diagnosen att göra och baseras framförallt på personens motivation, kognitiva förmåga, tidigare erfarenheter, förväntningar, sociala situation osv. I denna bedömning är ofta Rorschach, tillsammans med flera andra bedömningsmetoder, en viktig beståndsdel. Jag använder de metoder jag behärskar och behöver använda för att tydliggöra problematik och resurser hos just den person jag möter.

Kanske behöver dagens psykologstudenter få mer kunskap om evidensbaserad praktik än ett ensidigt fokus på evidensbaserade metoder? Metoderna står inte för sig själva utan samtliga utredningsmetoder kräver en duktig, erfaren psykolog med kunskap om hur ett psykologiskt test ska administreras och tolkas och inte minst hur relationella aspekter påverkar utfallet. Min definitiva uppfattning är att människor generellt är komplexa varelser och att varje individ både har gemensamma drag med oss andra men samtidigt är unik, och därför krävs att vi utökar vår behandlingsrepertoar istället för att begränsa den, vilket tycks vara en trend sedan en tid tillbaka. Titta på socialstyrelsen rekommendationer när det gäller behandling av depression t ex! Rorschachmetoden är väl anpassad för att fånga in det unika. Det är inte en metod för att kategorisera i psykiatriska grupper eller diagnosticera i kategorier utan används för att förstå det unika hos en person.

Totalitära idéer har idag ett starkt genomslag både i samhället i stort och inom vårt arbetsfält. Idag, 21 maj, är det Världsdagen för kulturell mångfald för dialog och utveckling, en dag som proklamerats av FN. Och visst är det slumpen som spelade in när radioreportaget råkade sammanfalla med denna dags tema. Slumpen är ju ofta en parameter att räkna med när vi ska förutsäga och förstå. Men värnandet om kulturell mångfald och en förhoppning om dialog och utveckling är viktigt för mig. Min önskan är att vi psykologer arbetar hårt och målmedvetet för att klara av att hantera människans psykologiska mångfald. Med vår kompetens, professionalitet och fortutbildning följer ett ansvar att värna om just detta.

Cecilia Kallenberg, leg psykolog/psykoterapeut, privatpraktiserande, bland annat som lärare i rorschachmetoden enligt både Exner och R-PAS (specialistackrediterad utbildning).

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail