SPA-kongressen 2022 i Chicago

Efter år av väntan var det äntligen dags att arrangera en kongress med fysisk närvaro för SPA (Society for Personality Assessment). För den som inte är bekant med organisationen är det en amerikansk organisation bildad 1937 i syfte att samla forskning och utveckling inom området personlighetsbedömning. Kongressen som hålls årligen flyttar mellan olika värdstäder i USA och var i år förlagd till Chicago.

Från Nordiska länderna deltog undertecknad och Thomas Rosén från Sverige och Cato Grønnerød och Ellen Hartmann från Norge. Cato hade med tre olika posters med forskning med PAI och själskattningsinstrument för bland annat ”mörka aspekter” av narcissism (jmf ”dark core”) genomförd av masterstudenter från Oslo universitet och jag hade med en poster om komplexitetsindex i jämförelse mellan Zulliger- och Rorschachtavlorna.

Den nytillträdda ordföranden Joni Mihura håller sitt anförande som tydligt fokuserar området multi-metod-bedömning. Hon utvecklar detta kring de framväxande perspektiven kring olika datakällors typ av information och olika värde för att svara på frågor om olika psykologiska processer som kan vara av intresse i en utredning. Som åhörare kan jag tycka att det är ett mycket sakligt och välkommet perspektiv som verkligen växer fram ur en mognande disciplin med en mycket substantiell forskningsbakgrund. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att själva ordet ”personlighet” börjar hänga lite löst. I ett multi-metodsperspektiv bedömer vi ju saker på olika nivå och ett ord som personlighet kanske inte längre är nödvändigt, för det är svårt att fullt ut kunna ställa mot något annat, som då i gengäld skulle vara helt friställt från personlighet.

Dagarna som följer innehåller en rad olika programpunkter som redovisar forskning och praxis med koppling till området. Temat om multi-metodfrågor är forstsatt väl representerat. Ännu mer väl täckt är olika slags psykometriska ansatser baserade på mer omfattande frågeformulär, som PAI (Personaligy Assessment Inventory) och MMPI-RE och MMPI-3 (Minnesota Multi-Phasic Personality Inventory – Revised Edition resp 3). Den nya alternativa modellen för personlighetssyndrom (AMPD) och olika aspekter av så kallat mörka personlighetsdrag (dark core, dark triad o.s.v.) var områden med många bidrag, likväl som olika aspekter av Rorschach-forskning. Den allt överskuggande delen av Rorschachstudier rörde sig om studier med eller om R-PAS. Enligt en av presentationerna är kunskaper och färdigheter i Rorschach ett krav i hela 43% av alla USA:s doktandprogram i psykologi. Det är en nog en högre siffra än de flesta av oss hade gissat!

Själv besöker jag bland annat ett föredrag om psykos och multi-metod-testning. Även om Rorschach redan är mycket starkt på området fortsätter utvecklingen. Bland annat genom den ganska långt framskridna TPAS, som presenterades av Joni Mihura, som är en form av förenklad administrering av Rorschach med ett begränsat urval av bilder och riktat fokus mot psykosrelevanta kodningsområden. Det ska kunna genomföras med betydligt mindre omfattande Rorschachskolning och ta mindre tid i anspråk vid testning med patienten. Mark Blais beskrev också sin sammansatta testmetod vid psykosfrågeställning som tar fasta på tre olika testområden: självrapporterade symtom genom PAI, kognitiv flexibilitet genom trail-making test och color-word intereference samt övriga jag-funktioner genom SCORS-skattning utifrån TAT (Thematic Apperception Test).

En ytterligare sammansatt presentation rörde sig om konceptualisering, metoder och fall som kretsade kring hopp i kollaborativ eller terapeutisk bedömning (Collaborative/Therapeutic Assessment, förk CTA). Hur testresultaten kan användas för att förstå ramen och förutsättningarna kring klientens hopplöshet och ibland också ge narrativt innehåll illustrerades av bidragsgivarna. Tester som förekom var bland annat olika neuropsykologiska test kring snabbhet och Crisi Wartegg teckningstest (CWS).

Under programpunkten ”Annual Update on Experimental Neurophysiological Rorschach Research” gavs verkligen prov på ett nytt och växande forskningsfält som knyter samman mätning av olika slags biologiska markörer med Rorschachtestning och som begagnar sig av datorisering som stöd vid testning. Bland annat beskrevs studier av den underliggande svarsprocessen kring shadig-svar utifrån både ögonrörelsestudier och med hjälp av kortisolmarkörer i samband med stressfyllda händelser (och med Rorschach gjort på förhand förstås). Som exempel kan nämnas att man kunde finna ett samband både i Barry Dauphins studier av ögonrörelseaktivitet och i Luciano Girominis studie kring kortisol-respons med förekomsten av diffus shattering i Rorschach (”Y-svar”). R-PAS-gruppen redovisade också beta-versionen av den fjärradministrerings-app man utvecklat för att kunna göra Rorschach över nätet. Ett mycket omfattande arbete med många viktiga ställningstaganden som behöver göras för att det ska kunna motsvara testning på sedvanligt sätt.

Den sista samlade forskningsgenomgången som jag besökte berörde utbildning, träning och användning av Rorschachmetodik. Bland annat hade man undersökt olika aspekter av terapeutiska tekniker i Rorschachanvändning hos praktiker inom olika verksamhetsområden. I mycket kort sammanfattning kan man säga att det finns en hög grad av uppskattning för behovet av att införliva terapeutiska inslag i testningen, men att verskamhetens art i hög utsträckning inverkar. Av förklarliga skäl är terapeutiska inslag mindre vanliga i riskbedömning i ett forensiskt sammanhang än i privat terapipraktik. En annan studie har undersökt effekten av fel som görs under administrationen hos nybörjare i Rorschach och mer erfarna användare. Den största effekten av fel är i utfrågningsfasen och får till effekt att determinanterna blir färre och därmed påverkar F% och komplexitetsindex.

Sammanfattningsvis en mindre grupp närvarande än vad som säkerligen brukar vara fallet men en stor glädje att få träffas igen och presentera sitt arbete och knyta kontakter och – för många – att träffa bekanta inom sitt fält efter flera år av att inte träffats. Nästa år kommer SPA-kongressen att hållas i Austin, Texas. Kanske med en större nordisk närvaro? Vi får se!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Att slippa känna sig död – depression hos unga lagöverträdare (Zoom 14 april 16-18)

I somras fick vi (Malin Holm och Cilla Kallenberg) frågan om att hålla ett seminarium på Rorschach Summer Seminars på ämnet depression och unga män i forensisk kontext. Det är ett komplext område där depression inte tar sig de vanliga uttrycken men i stället kan tänkas vara maskerade av aggressiva beteenden. Men hur och varför?

Vi bestämde oss för att djupdyka i mansnormer och toxisk maskulinitet, hur det kommer sig att kvinnor dubbelt så ofta diagnostiseras med depression och PTSD medan män tar livet av sig tre gånger så ofta, och hur en inre brist på begrepp omkring depressivitet och beroende i dessa mäns konstruerande av sin verklighet kan fångas upp av hur de konstruerar sina svar i performancebaserade testmetoder som Rorschach och Wartegg och ge fördjupad förståelse genom en multimetodbedömning.

Den 14 april 16-18 ger vi seminariet på Zoom, gratis för medlemmar i Föreningen för psykologisk personlighetsbedömning, som ett av fyra seminarier för att uppmärksamma att Rorschachmetoden fyller 100 år. Icke-medlemmar betalar 200kr eller 500kr för medlemskap i föreningen. Anmälan: seminarium@personlighetsbedomning.se

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Är det dags att uppdatera dina kunskaper om Rorschach?

Det har hänt något den senaste tiden bland psykologer. En tydlig önskan syns om att enas som kår runt insikten att vi tillsammans omfattar olika kompetenser och metoder för olika behov, istället för att polarisera mellan olika ”one method fits all”. Ett klokt, nyanserat och framåtriktat samtal har till exempel följt debatten i olika medier om ”Freuds sista suck”, på den tidigare så hetsigt polariserande FB-sidan för psykologer. Hårda polariseringar är vår tids gift och det är en lättnad om vi som grupp börjar kunna operera på en högre utvecklingsnivå; enligt den amerikanske utvecklings- och organisationspsykologin Robert Kegans sätt att se på det, kunna kliva ur vårt eget tänkande och sätta det i perspektiv. Kegan beskriver hur utvecklingen sker i en förutsägbar ordning. Rörelsen går från att vara sina impulser, därefter sina behov, därefter sin grupptillhörighet och därefter sin ideologi till att ha sina värderingar och åsikter och kunna ifrågasätta dem. Något vi verkligen behöver för att klara vår tids stora utmaningar.

Det verkar som vi nu håller på och mognar inom vårt unga forsknings- och kliniska fält, från steget fanatiskt hävdad grupptillhörighet och ideologi, till en ökad förståelse och accepterande av vårt fälts komplexitet och att se att det ryms många kompetenser inom området psykologi, och att vi kan respektera dem vi inte arbetar med och vara stolta över att fältet är rikt.

Rorschachmetoden är en avancerad psykologisk metod och en del av vårt fält, och erbjuds till exempel sedan flera år inom specialistutbildningen för psykologer. Metoden syftar till att få ett grepp om individens unika meningsskapande, allt ifrån kvaliteten på hur personen uppfattar information från omgivningen – svepande och summariskt eller noggrant och metodiskt – till nivån av komplexitet i personens respons, som ett uttryck för förmåga till bearbetning och syntes och hur denna påverkas av olika kvaliteter i tavlan. Vad är lätt och vad är svårt? Är det att bibehålla formella kvaliteter och därmed kontroll över tänkande och affekter? Kan en person uppfatta och tolka saker som de flesta andra, eller färgas uppfattningen av subjektiva processer som leder till att personer uppfattar något väldigt eget? Vilka anknytningsmönster aktiveras? Vilka emotioner konstrueras i relation till de affekter som väcks? Är de övervägande positiva och hoppfulla eller depressiva och destruktiva? Blir personen överväldigad av stimulerandet av traumatiska erfarenheter, eller blir tänkandet uppluckrat utan stödet av tydliga yttre strukturer?

Från att ha varit en fantastiskt populär metod under 1900-talet och i alla möjliga sammanhang, blev Rorschachmetoden under det sista decenniet hårt kritiserad främst i boken ”What’s wrong with the Rorschach?”. Den forskargrupp som drivit uppdateringen av Rorschachforskningen, den samlade evidensgrunden för metoden från slutet av 1960-talet med John Exners ”the Comprehensive System”, kom 2013 med en extremt väl granskad metaanalys av samtliga Rorschachskalor i den främsta tidskriften för psykologiska metaanalyser, Psychological Bulletin (1). Den forskning som presenterades av Joni Mihura et al, ledde också till att författarna till ”WWWTR” gav med sig och lyfte den ”bannlysning” de satt på användande av metoden. De exklusiva kraven på just Rorschachmetoden att gång på gång visa sin reliabilitet, validitet och utilitet har också resulterat i att testet idag faktiskt har fler delskalor med publicerade och stödjande meta-analyser av konstruktvaliditet än något annat psykologiskt test i världen (2).

För en tid sedan hamnade jag i en dispyt om Rorschachtestet på LinkedIn. En person som läst i alla fall grundnivån i psykologi, hade helt utan respekt för metoden postat den första tavlan i ett inlägg och uppmanat sina följare att svara på vad de tycker den ser ut som. Hen tog till slut bort inlägget då jag hävdade testsekretess och det allmänt oetiska i att bjuda in följare att de facto börja göra testet helt öppet och online. Hen menade dock att vi aldrig skulle bli överens om validiteten och att anledningen till att vi just i Sverige är fortsatt skeptiska till Rorschach, till och med jämfört med våra nordiska grannar, är att ”vi är bättre i Sverige på att läsa forskning”. Det skulle ju vara verkligen bra om vi visade oss vara det, och om alla som anser sig veta något om psykologi, uppdaterade sina kunskaper om metoden. Ni som vill bekanta er med, eller bara känna er lite stolta över att vi har en så grym metod med nu 100 år av forskning och utveckling på nacken, and counting, kan hålla extra utkik efter tillfällen det kommande året då Rorschachmetoden alltså fyller 100 år.

(1) Mihura, J. L., Meyer, G. J., Dumitrascu, N., & Bombel, G. (2013). The validity of individual Rorschach variables: Systematic reviews and meta-analyses of the comprehensive system. Psychological Bulletin, 139(3), 548–605. https://doi.org/10.1037/a0029406

(2) Joni L. Mihura, George Bombel, Nicolae Dumitrascu, Manali Roy & Emily A. Meadows (2019) Why We Need a Formal Systematic Approach to Validating Psychological Tests: The Case of the Rorschach Comprehensive System, Journal of Personality Assessment, 101:4, 374-392, DOI: 10.1080/00223891.2018.1458315

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Varför påståendet ”Rorschach är inte valitt” inte är valitt.

Joni L. Mihura, Gregory J. Meyer, Donald J. Viglione, and Philip Erdberg

Inte sällan påstår akademiker, kliniker, studenter och även personer helt utan utbildning i psykologi, med övertygelse att ”Rorschach är inte valitt.”. Men inte ens de mest hårdnackade av de professionella som kallar sig Rorschachkritiker, säger att metoden inte är valid. Eller som de uttalade 2001 ”även psykologer som är kritiska till testet, är som regel överens om att vissa mått från olika Rorschachsystem kan vara till hjälp för att upptäcka tankestörning, diagnsotisera psykisk ohälsa som utmärks av tankestörning, utreda beroende och predicera behandlingsresultat”(1). Faktum är att under de senaste 30 åren har systematisk forskning genomgående bekräftat den övergripande validiteten hos specifika Rorschachskalor, som likvärdiga med delskalor i det mest använda självskattningsinstrumentet MMPI(2).

1993 och 2014 argumenterade dessa kritiker för ett moratorium i användandet av Rorschachmetoden, tills varje enskild skala uppvisat avgörande metaanalytisk evidens för dess validitet. 2015 släppte de kravet på ett totalt ”moratorium i användandet av Rorschach i kliniska och forensiska sammanhang” (6), framför allt utifrån på den systematiska kunskapsöversikt och metaanalys av 65 Rorschachvariabler som publicerats i den främsta tidskriften för vetenskapliga kunskapsöversikter i psykologi.(5)

Rorschach har nu fler skalor med metaanalytisk konstruktvaliditet än något annat test. 2018 hade systematiska kunskapsöversikter av validitetsstudier utförts för 71 Rorschachskalor, inklusive 57 metaanalyser (5,7,8,9,10,11,12,13). Om vi räknar med alla versioner av det mest använda självskattningsinstrumentet MMPI, har bara fyra av dess flera hundra kliniska skalor metaanalyser av konstruktvaliditet (14). Målet med det senaste Rorschachsystemet — Rorschach Performance Assessment System (R-PAS) (15)—var även att råda bot på tidigare metodologiska problem med Rorschach och att placera metoden på en fastare psykometrisk grund. Forskning (15,16,17,18,19) visar att R-PAS har uppnått det målet genom att minska varationen i antal svar, ge metoden adekvata normer, och basera urvalet av testvariabler på den senaste metaanalytiska översikten.

Så varför påstås det fortfarande att Rorschach inte är valitt?

Troligen är det flera faktorer som påverkar. Den senaste metaanalysen om Rorschach, själva R-PAS systemet och forskning som stödjer R-PAS, kan vara alltför nya för att ha hunnit bli allmänt kända.
En annan möjlig orsak är felaktiga beskrivningar av hur metoden fungerar. En snabb sökning på internet på ”Rorschach” och ”tecknat” visar att många människor jämställer vad en person ser med om personen är ”galen” eller inte. Scoringen av Rorschachskalor för psykos är tvärtom baserade på desorganiserade tankeprocesser och perceptuella störningar – själva substansen i psykos. Faktum är att otaliga forskningsrön visar att Rorschach är ett mycket valitt test av psykos, till och med bättre än MMPI-2, och att R-PAS har ännu starkare mått än tidigare Rorschachsystem. (5,18,19,20,21)  Rorschachbaserade tolkningar har också nått empirisk validitet med neurovetenskapliga tekniker som EEG, fMRI, and rTMS. (22,23,24,25)

Så nästa gång du hör någon påstå att ”Rorschach är inte valitt” kan du säga: ”Det där är faktiskt en populärpsykologisk myt. Uppdaterad forskning visar att Rorschachtestet är högst valitt för att utreda många karaktärsdrag, speciellt om du använder den senaste versionen – R-PAS”.

1) Garb, H. N., Wood, J. M., Lilienfeld, S. O., & Nezworski, M. T. (2005). Roots of the Rorschach controversy. Clinical Psychology Review, 25, 97-118.
2) Meyer, G. J., & Archer, R. P. (2001). The hard science of Rorschach research: What do we know and where do we go? Psychological Assessment, 13, 486-502.
3) Garb, H. N. (1999). Call for a moratorium on the use of the Rorschach Inkblot Test in clinical and forensic settings. Assessment, 6, 313-317.
4) Garb, H. N., Wood, J. M., Nezworski, M. T., Grove, W. M., & Stejskal, W. J. (2001). Toward a resolution of the Rorschach controversy. Psychological Assessment, 13, 433-448.
5) Mihura, J. L., Meyer, G. J., Dumitrascu, N., & Bombel, G. (2013). The validity of individual Rorschach variables: Systematic reviews and meta-analyses of the comprehensive system. Psychological Bulletin, 139, 548-605.
6) Wood, J. M., Garb, H. N., Nezworski, M. T., Lilienfeld, S. O., & Duke, M. C. (2015). A second look at the validity of widely used Rorschach indices: Comment on Mihura, Meyer, Dumitrascu, and Bombel (2013). Psychological
Bulletin, 141, 236-249. [See also: Mihura, J. L., Meyer, G. J., Bombel, G., & Dumitrascu, N. (2015). Standards, accuracy, and questions of bias in Rorschach meta-analyses: Reply to Wood, Garb, Nezworski, Lilienfeld, and
Duke (2015). Psychological Bulletin, 141, 250-260.]
7) Bornstein, R. F. (1999). Criterion validity of objective and projective dependency tests: A meta-analytic assessment of behavioral prediction. Psychological Assessment, 11, 48-57.
8) Diener, M. J., Hilsenroth, M. J., Shaffer, S. A., & Sexton, J. E. (2011). A meta-analysis of the relationship between the Rorschach Ego Impairment Index (EII) and psychiatric severity. Clinical Psychology & Psychotherapy, 18, 464-485.
9) Graceffo, R. A., Mihura, J. L, & Meyer, G. J. (2014). A meta-analysis of an implicit measure of personality functioning: The Mutuality of Autonomy Scale. Journal of Personality Assessment, 96, 581-595.
10) Jørgensen, K., Andersen, T. J., & Dam, H. (2000). The diagnostic efficiency of the Rorschach Depression Index and the Schizophrenia Index: A review. Assessment, 7, 259–280. Jørgensen, K., Andersen, T. J., & Dam, H. (2001). “The diagnostic efficiency of the Rorschach Depression Index and the Schizophrenia Index: A review”: Erratum. Assessment, 8, 355.
11) Meyer, G. J., & Handler, L. (1997). The ability of the Rorschach to predict subsequent outcome: A metaanalysis of the Rorschach Prognostic Rating Scale. Journal of Personality Assessment, 69, 1-38.
12) Mihura, J. L., Dumitrascu, N., Roy, M., & Meyer, G. J. (2018). The centrality of the response process in construct validity: An illustration via the Rorschach space response. Journal of Personality Assessment, 100,
233-249.
13) Monroe, J. M., Diener, M. J., Fowler, J. C., Sexton, J. E., & Hilsenroth, M. J. (2013). Criterion validity of the Rorschach Mutuality of Autonomy (MOA) scale: A meta-analytic review. Psychoanalytic Psychology, 30, 535-
566.
14) Mihura, J. L., Bombel, G., Dumitrascu, N., Roy, M., & Meadows, E. A. (2018, online). Why we need a formal systematic approach to validating psychological tests: The case of the Rorschach Comprehensive System.
Journal of Personality Assessment. doi: 10.1080/00223891.2018.1458315
15) Meyer, G. J., Viglione, D. J., Mihura, J. L., Erard, R. E., & Erdberg, P. (2011). Rorschach Performance Assessment System: Administration, coding, interpretation, and technical manual. Toledo, OH: Rorschach
Performance Assessment System.
16) Viglione, D., Giromini, L., Gustafson, M. L., & Meyer, G. J. (2014). Developing continuous variable composites for Rorschach measures of thought problems, vigilance, and suicide risk. Assessment, 21, 42-49.
17) Viglione, D. J., Meyer, G., Jordan, R. J., Converse, G. L., Evans, J., MacDermott, D., & Moore, R. (2015). Developing an alternative Rorschach administration method to optimize the number of responses and enhance
clinical inferences. Clinical Psychology & Psychotherapy, 22, 546-558.
18) Dzamonja-Ignjatovic, T., Smith, B. L., Jocic, D. D., & Milanovic, M. (2013). A comparison of new and revised Rorschach measures of schizophrenic functioning in a Serbian clinical sample. Journal of Personality Assessment, 95, 471-478.
19) Su, W.-S., Viglione, D. J., Green, E. E., Tam, W.-C. C., Su, J.-A., & Chang, Y.-T. (2015). Cultural and linguistic adaptability of the Rorschach Performance Assessment System as a measure of psychotic characteristics and severity of mental disturbance in Taiwan. Psychological Assessment, 27, 1273-1285.
20) Ales, F., Mihura, J. L., & Meyer, G. J. (2018, March). Strong and consistent evidence for detecting psychosis with the Rorschach: Meta-analytic findings. Paper presented at the annual meeting of the Society for Personality Assessment, Washington, DC, March 15.
21) Mihura, J. L., Roy, M., Dumitrascu, N., & Meyer, G. J. (2016, March). A meta-analytic review of the MMPI (all versions) ability to detect psychosis. Paper presented at the annual meeting of the Society for Personality Assessment, Chicago, IL, March 12.
22 Ando, A., Salatino, A., Giromini, L., Ricci, R., Pignolo, C., Cristofanelli, S., & … Zennaro, A. (2015). Embodied simulation and ambiguous stimuli: The role of the mirror neuron system. Brain Research, 1629, 135-142.
23) Giromini, L., Porcelli, P., Viglione, D. J., Parolin, L., & Pineda, J. A. (2010). The feeling of movement: EEG evidence for mirroring activity during the observations of static, ambiguous stimuli in the Rorschach cards. Biological Psychology, 85, 233-241.
24) Giromini, L., Viglione, D. J., Zennaro, A., & Cauda, F. (2017). Neural activity during production of Rorschach responses: An fMRI study. Psychiatry Research: Neuroimaging, 262, 25-31. 25 Giromini, L., Viglione, D.J., Pineda, J.A., Porcelli, P., Hubbard, D., Zennaro, A., & Cauda, F. (2017). Human movement responses to the Rorschach and mirroring activity: An fMRI study. doi: 10.1177/1073191117731813

Orginaltexten

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Rorschach Summer Seminars Ljubljana and the Beauty of Jante

Internationella Rorschachföreningen IRS arrangerar de år det inte är kongress, sommarseminarier under tre dagar någonstans i Europa. Upplägget är alltid detsamma: Ett tema, tre seniora kliniker, seminarium på förmiddagen och eftermiddagen ägnas åt fördjupning i fall. Temat för årets seminarier var ”Projective Methods and Psychotherapy” med kommentaren ”Probably no use of the Rorschach and projective tests is more important than its role in the planning and evaluation of psychotherapeutic treatment.”

Första dagen föreläste Lily Rothchildt om vikten av att noga utreda mentaliseringsförmåga för förståelsen av personlighetsstruktur hos patienter med ätstörningsproblematik. Hon beskrev bland annat att det inte är tillräckligt att använda RF-skalan för detta utan att mentaliseringsbegreppet behöver få det djup det förtjänar. Hon använder både självskattningsskalor och Rorschach samt TAT och tar hjälp av SCORS för att tydliggöra självbild och interpersonell förståelse i TAT-materialet. Allt detta presenterades och tydliggjordes med hjälp av kliniskt material.

Moderator Howard Lerner tackade särskilt för att hennes konceptuellt inriktade presentation som med sitt fokus på mentalisering ”…helped bring the Rorschach and other projcetive methods up to date”. Hans snabba genomgång av psykodynamisk terapiutveckling, från ”… focus on interpretation to the focus on intersubjectivity and mentalization” pekade på samma sätt framåt, och belyser hur relationen mellan terapeut och patient blivit mer jämlik och kollaborativ.

Sommarseminarierna är intensiva, lärorika och utmanande – inte minst eftersom deltagarna kommer ifrån uppåt 20 olika länder, med olika traditioner både psykodynamiskt och hur vi ser på lärande. I både fall som presenteras, och i själva lärandesituationen, blir det tydligt att det psykodynamiska paradigmet befinner sig i ett skifte någonstans mellan det hierarkiska och det kollaborativa, olika mycket i olika länder.

De två första dagarna hade det gemensamt att seminariehållaren, efter att ha föreläst om sitt ämne och gett oss fall att klura på, sedan gav oss facit. Hade vi diskuterat rätt eller fel? Lily Rotschield hade ett ambitiöst upplägg och önskan att vi snabbt skulle förflytta oss till en punkt som var intressant och kändes mycket relevant och lärorik, men också ganska snäv. Vår uppgift var att identifiera hyper-mentalisering i materialet och risken för att övervärdera dessa uttryck som tecken på hälsa. En viss irritation spred sig i min diskussionsgrupp över det höga tempot och bristen på frihet att undersöka och reflektera. Kanske fanns det också parallella processer, funderade vi, med fallet som handlade om en mycket intelligent ung person men med uppenbar hypermentalisering utan riktig verklighetsanknytning, och som skrevs ut prematurt från den ätstörningsenhet hen vårdats på.

Barbara Gamble presenterade, den andra dagen, sitt arbete med utredningar med barn och ungdomar. Hon beskrev ett mycket terapeutiskt förhållningssätt där barnets upplevelser, föräldrarnas bilder och sammanhanget beaktades för att synliggöra och förstå barnets svårigheter med hjälp av performancebaserade/projektiva metoder, tillsammans med övriga testmetoder. Hon betonade starkt vikten av en ordentlig anamnes, ibland i flera släktled, för att förstå. Moderator Howard Lerner, tillika hennes partner och Rorschach-coach på fallet, summerade och fortsatte att leverera starka one-liners; som ”the assessment starts with the first phonecall”, ”a thorough assessment may be life-changing” och att föräldrarna är med-undersökare i en gemensam problemlösning där de genom att undersöka och reflektera omkring barnet, kan få omvälvande nya insikter.

Trots ett värdefullt strukturerande av utredningsprocessen och ett mycket intressant fall, lämnade dagen mer än en av oss ganska beklämd. 36 psykologer från 16 länder fick veta att vi alla hade fel, när vi var fortsatt oroade för patienten och såg mycket av det som beskrevs som en ytanpassning från hens sida i relation till vad hen kanske uppfattade som terapeutens förväntningar. En slående gränslöshet i relationerna mellan terapeut och förälder (även psykologkollega) och rorschach-handledare (även make) kan ha ökat behovet av presentera en lycklig utgång, som också var facit för denna dag.

För mig som skandinav, blev Harald Jansons ingång en befrielse när han den tredje dagen klev upp på temat ”How Rorschach findings can assist treatment planning for psychotherapy with respect to structural dissociation of the personality”. Harald inledde med att beskriva sig som allt annat än en expert på dissociation och att han antagit utmaningen för att få tillfälle att fördjupa sig i ämnet. Det hade han verkligen gjort. Vi fick en strukturerad och tillgänglig genomgång av ”state of the art” av dissociationsbegreppet som enligt Harald lider av ”multiple definition syndrome”, samt hur dissociation i olika former blir synligt i Rorschach. Rorschachtestet är för övrigt ett genomgående rekommenderat bedömningsinstrument inom dissociationsfältet, eftersom Rorschachtestet direkt riktar sig mot att mäta relevanta variabler som perception, uppmärksamhet och föreställning/fantasi.

Det hade slumpat sig så att patienten var helt ny och att de just skulle börja sitt arbete tillsammans, och båda var gemensamt intresserade av vad 36 psykologer från 16 länder skulle kunna bidra med för förhoppningsvis hjälpsamma infallsvinklar. Det var en närmast motsatt inställningen mot de föregående dagarna, och en som ledde till uppenbart större deltagande av auditoriet. Det slår mig att den så förhatliga Jantelagen troligen har en även positiv inverkan i utvecklandet av en inställning där ingen expert är perfekt, och där fler som regel är klokare än en. Som tur är för oss, är Harald inte främmande för att hålla föreläsningen igen, någonstans i Sverige, någon gång i vinter, så stay tuned.

Det bestående intrycket av sommarseminarierna är ändå, och som alltid, att de är enormt berikande. När jag lyfter mitt första wartegg-protokoll efter hemkomst känner jag mig mer öppen och mottaglig, för ett tag klokare och med högre förmåga att integrera olika aspekter av personligheten, som alltid är den stora utmaningen när vi försöker oss på att förstå något så komplext som en människas psykiska dynamik. Tillsammans söker vi nya sätt också, att nå ut med det utvidgat psykodynamiska perspektivet och den fortsatt så viktiga frågan som startpunkt för en utredning; ”Hur kan vi förstå den här personens symtom?” och ”Hur är det att vara hen”?

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Mångfald och enfald i psykologisk praktik – en reflektion om psykologisk kunskap 21/5-2018

Faktoid är ett ord som kom in i SAOL för ett par år sedan och betyder: ”föreställning som hålls för sann men är felaktig”. En väl känd faktoid är t ex att en grävling inte slutar bita om den inte hör att benet bryts och att en därför bör ha ett knäckebröd i stöveln, eller att en kan få kramp om en badar direkt efter maten. Jag kom att tänka på detta när jag idag, 21/5, lyssnade på PP3 i SR som tog upp Rorschachtestet och hade bjudit in en psykolog som skulle berätta om det. Anledningen till temat var att Jordan Peele precis har släppt nyheten om sin kommande film, en skräckfilm som kommer att heta ”Us” och ska visas på biograferna om ett år. Filmen presenteras med en symmetrisk, svartvit bild där konturerna av två profiler anas. Lite som en rorschachtavla!

Ganska snart under radioinslaget märktes att den kollega som åtagit sig uppdraget att berätta om rorschachmetoden inte alls kände till den och glatt delade med sig av faktoider och lösryckta fakta som han inte kunde besvara några följdfrågor kring alls. Han visste att berätta att Rorschach inte är en ”vetenskaplig metod”. Han hade utbildats på KI och där hålls ”en hög vetenskaplig standard och då får vi inte lära oss det här”. Han hann också med att förklara att psykoanalys är gammalmodigt och inte heller uppfyller kraven på vetenskaplighet eller evidens. Både psykoanalys och Rorschach kallades för övrigt för ”flumpsykologi” i inslaget. Det nämndes också, lite raljerande, att Rorschach är en metod som psykologer behöver genomgå en utbildning i för att kunna arbeta med. Att metoden är avancerad och komplicerad tycktes alltså vara ett tecken på att den inte är vetenskaplig.

Det var trevlig radio som ofta i P3; ungdomligt, skojigt och lättsmält och kollegan gjorde bra ifrån som radiopratare, men som yrkesperson, som kollega, väcktes många frågor hos mig: Vad har hänt med kunskapsbegreppet inom psykologin; med begreppet vetenskaplighet och med vår syn på fakta?  Hur kommer det sig att en välutbildad person menar att det är förenligt med ett evidensbaserat förhållningssätt att uttala sig om en metod som personen inte alls har någon kunskap om? Är komplicerade, krävande psykologiska arbetsmetoder onödiga och ovetenskapliga? Här rörde det sig om ett väl beforskat område: Rorschachmetoden, och kunskapen finns att hämta här hemma i Sverige, idag. Ändå är det uppenbarligen inte giltig kunskap. Och han är inte ensam om att hantera sin professionalitet på det här sättet.

I maj-numret av Psykologtidningen fanns följande citat att läsa: ”All evidensbaserad psykologisk behandling är baserad på manualer eftersom behandlingsforskning går till så, därför frågar jag vid uppföljningarna om de utgår från manualer när de arbetar, annars rekommenderar jag att de åtminstone läser in sig på befintliga manualer, säger han” (uttalande av leg psykolog ang gransking av psykoterapi-leverantörer i Region Skåne).

Hur kan det vara möjligt att en kollega, i media, kan hävda att all evidensbaserad psykologisk behandling är manualbaserad?

Vårt ämne, psykologin, är relativt nytt som vetenskapligt område men att tänka om människan har varit något som vi sannolikt har ägnat oss åt sedan tidernas begynnelse. En stor del av vår samlade psykologiska kunskap har genererats utan RCT-studier och mycket av den kunskap som vi baserar vårt arbete på saknar evidens i den mening som många idag har lagt i begreppet. Ändå har vi stor nytta och användning av dessa pionjärers insatser för att pröva tankar och föreställningar som funnits om människan sedan länge. Förutom giganter som Pavlov, Bowlby, Freud finns forskare inom många andra kunskapsfält som också försöker förklara och förstå människan; inom etnologi, antropologi, sociologi, filosofi osv.

Vi försöker förstå vad det är att tänka och känna, att uppleva och förstå sig själv och andra. Sådana är de frågor som många vill få stöd och hjälp i att utforska, ibland tillsammans med en psykolog. Att möta en annan person som kommer till mig med ett lidande, en fråga, en oro kräver att jag som behandlare har kunskap om en mängd olika områden som rör psykologi. Jag behöver vara väl insatt i anknytningsteori, inlärningsteori, socialpsykologi, utvecklingspsykologi, personlighetspsykologi, vetenskapsteori osv för att kunna hantera och bearbeta det som händer i samtalet.

Det narrativ som gäller generellt i samhället idag är att det enbart är KBT som är evidensbaserat, och är den enda psykologiska behandlingsmetod som hjälper vid psykiska lidanden. Många gånger möter vi patienter eller klienter som inte vill ha psykologisk behandling; de vill ha KBT vilket för många människor idag har blivit samma som psykologisk behandling. Men en erfarenhet som jag delar med många andra psykologer är att vi också möter många som berättar att de fått god hjälp av KBT; nu kan de gå till jobbet och klara en vardag, men de mår fortfarande inte bra och undrar om det finns hjälp att få. Och visst finns det det!

Den massiva kritiken mot metoder och teorier inom det psykodynamiska fältet har skapat ett stort behov av ”bra” forskning vilket har lett till att vi idag har en god evidens även med kvantitativa mått för mycket av det vi gör. Vi som lärt oss behärska metoder som vi i vår kliniska vardag vet är verksamma och användbara behöver, när vi utsätts för kritik, samla in data som våra kritiker kan förstå och förhoppningsvis även ta till sig. Därför finns det idag mängder av studier som påvisar att både den psykodynamiska teorin och rorschachmetoden är användbara i rätt sammanhang, med rätt utövare. Metoderna omprövas ständigt, vidareutvecklas och modifieras när så behövs, utifrån forskningsresultat. Dessa forskningsresultat kommer från studier där metoden anpassats efter det som ska undersökas: ibland är det RCT-studier, ibland kvalitativa metoder. Allt behövs för att vi ska lära oss mer om människan.

Rorschach-metoden är en sådan metod som har kritiserats för allt möjligt. Det har skrivits böcker om hur farlig metoden är och det har till och med ställts krav på att den ska förbjudas, både i USA och i Sverige. För många år sedan (2005)  ledde detta till att man i USA lät en oberoende forskare titta på den samlade kunskapen om Rorschach och detta landade i ett ”White Paper” (”The status of the Rorschach in clinical and forensic practise: an official statement”) som menade att det inte fanns någon grund för ett förbud. Tvärtom stod sig Rorschach mycket väl i relation till övriga metoder för att undersöka personlighet.

I min kliniska vardag ser jag det som självklart att informera mig om min patient, så bra som möjligt, för att utifrån denna information kunna ge behandlingsrekommendationer. Utifrån den person som jag lär känna väl (dvs diagnostik) kan jag med relativt stor säkerhet föreslå KBT, BT, PDT eller eventuellt fokus på sociala insatser och veta att jag har matchat ett individuellt behandlingsbehov med rätt form av behandling. Denna rekommendation har ofta ganska lite med den eventuella psykiatriska diagnosen att göra och baseras framförallt på personens motivation, kognitiva förmåga, tidigare erfarenheter, förväntningar, sociala situation osv. I denna bedömning är ofta Rorschach, tillsammans med flera andra bedömningsmetoder, en viktig beståndsdel. Jag använder de metoder jag behärskar och behöver använda för att tydliggöra problematik och resurser hos just den person jag möter.

Kanske behöver dagens psykologstudenter få mer kunskap om evidensbaserad praktik än ett ensidigt fokus på evidensbaserade metoder? Metoderna står inte för sig själva utan samtliga utredningsmetoder kräver en duktig, erfaren psykolog med kunskap om hur ett psykologiskt test ska administreras och tolkas och inte minst hur relationella aspekter påverkar utfallet. Min definitiva uppfattning är att människor generellt är komplexa varelser och att varje individ både har gemensamma drag med oss andra men samtidigt är unik, och därför krävs att vi utökar vår behandlingsrepertoar istället för att begränsa den, vilket tycks vara en trend sedan en tid tillbaka. Titta på socialstyrelsen rekommendationer när det gäller behandling av depression t ex! Rorschachmetoden är väl anpassad för att fånga in det unika. Det är inte en metod för att kategorisera i psykiatriska grupper eller diagnosticera i kategorier utan används för att förstå det unika hos en person.

Totalitära idéer har idag ett starkt genomslag både i samhället i stort och inom vårt arbetsfält. Idag, 21 maj, är det Världsdagen för kulturell mångfald för dialog och utveckling, en dag som proklamerats av FN. Och visst är det slumpen som spelade in när radioreportaget råkade sammanfalla med denna dags tema. Slumpen är ju ofta en parameter att räkna med när vi ska förutsäga och förstå. Men värnandet om kulturell mångfald och en förhoppning om dialog och utveckling är viktigt för mig. Min önskan är att vi psykologer arbetar hårt och målmedvetet för att klara av att hantera människans psykologiska mångfald. Med vår kompetens, professionalitet och fortutbildning följer ett ansvar att värna om just detta.

Cecilia Kallenberg, leg psykolog/psykoterapeut, privatpraktiserande, bland annat som lärare i rorschachmetoden enligt både Exner och R-PAS (specialistackrediterad utbildning).

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Friday 21 july, 2017 Plenary Session: Case study

 

Samma material – Rorschach och TAT ifrån en ung man med Aspergers, som Justine McCarthey, Tavistock London, träffat för bedömning inför psykoterapi, och sedan fortsatt att träffa en gång i veckan under tre år – behandlades av tre personer ifrån tre rorschach-skolor; CS (Noriko Nakamura Japan), R-PAS (Greg Meyer USA) och Parisskolan (Catherine Azoulay Frankrike).
http://www.rorschachparis2017.org/Programme/Vendredi_21_juillet_2017/en

Väldigt intressant, och berörde indirekt ett underliggande tema för konferensens – ett försök att åter överbrygga splittringen mellan R-PAS och CS som uppstått efter John Exners död.

Fallet handlade dock om en man med Aspergers och tyvärr kom frågor upp mot slutet om diagnosen verkligen kunde stämma, baserat på personens svar i Rorschach. Både frågor och svar tyckte jag visade hur lång väg det är kvar till att få en mer koherent förståelse av vad kognitiva ”funktionsutmaningar” inom AST är, och hur de är en del av grunden i en persons interagerande med världen och kan vara – inte synonyma med utan – en bidragande orsak till en persons psykiatriska symtom och negativa föreställningar om sig själva och omvärlden.

Om personen via en psykoterapi kan få hjälp att överbrygga de svårigheter som uppstår i de utmaningar som alla möter under utvecklingen – som t ex formandet av en sammanhängande identitet och självbild eller förståelse av andra som realistiska och sammanhängande personer med ett eget tänkande, kan personen mogna och må bättre psykiskt.

Det är fantastiskt om performancebaserade personlighetstest kan hjälpa oss att överbrygga den klyfta som ofta uppstår i själva kommunikationen – den svårighet personer med AST har att kommunicera sin inre värld på direkt fråga, och även de svårigheter vi kan ha att förstå dem när de försöker göra det – the double empathy problem. Rorschach och andra performancebaserade test innebär möjligheter som behöver utforskas vidare, och vi kanske kan utveckla extended inquiries som passar personer med npf bättre. Inte för diagnostik av ett tillstånd utan för att bättre förstå personen och kunna göra rekommendationer för behandling.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Rorschach godkänt som specialistkurs

Goda nyheter!

I juni i år fick jag besked från Specialistrådet, Sveriges Psykologförbund, att utbildningen i Rorschach äntligen godkänts som specialistkurs. Den tidigare tvååriga Rorschachutbildningen (Personlighetsdiagnostiska kursen PDK) som gavs på Ericasstiftelsen fram till 2010 var ackrediterad som specialistkurs och motsvarade 30 ”gamla” poäng (nuvarande 45hp). Tyvärr lades PDK ner på grund av att utbildningen ansågs för lång av arbetsgivare och det var alldeles för få psykologer som fick gå utbildningen. I rorschachföreningen diskuterade vi länge och väl hur vi skulle kunna tillgodose psykologers önskan om att få lära sig Rorschach när klimatet på arbetsplatserna inte gör det möjligt att gå längre utbildningar som inte är tydligt riktade mot psykiatri eller psykoterapi. Jag skapade då en kort kurs, med tanken att erbjuda en grundutbildning i Rorschach som sedan kan byggas på genom eget arbete och fördjupning genom individuell handledning och deltagande i seminariegrupper. Den första kursomgången, med nio deltagare, gick av stapeln i Gnesta 2010-2011. Under den här tiden arbetade vi, liksom resten av världen, med Rorschach Comprehensive System som skapats av John Exner. Därefter introducerades R-PAS som är en modernare och enklare metod för att administrera, koda och tolka Rorschach. Jag ”omskolade mig” från ”exnerian” till ”R-PASare” under sommaren 2011 på en inledande kurs i San Diego och jag fick en extra duvning i Oslo då R-PAS-skaparna Greg Meyer och Joni Mihura kom till Oslo universitet som gästföreläsare.

Under hösten-vintern 2011-2012 genomfördes en första kursomgång med R-PAS på Stockholms universitet för sex entusiastiska studenter på terminerna 8-9, psykologprogrammet, (7,5 hp), då Thomas Rosén var med som hjälplärare. Därefter har jag gett tre kurser för verksamma psykologer och leder seminarier. En ytterligare kursomgång på universitet har jag också hunnit med.

Nästa kursomgång kommer sannolikt att börja i februari-mars 2015 och den omfattar åtta heldagar. Vi inleder med tre intensiva dagar i följd och därefter ses vi en dag i taget med några veckors mellanrum. Kursen avslutas med en examination, dag 8 på kursen. För att lära sig metoden på den här korta tiden krävs mycket hemarbete! Man behöver göra flera övningstestningar som vi går igenom på kursdagarna och finslipar administration och tränar kodning och tolkning. Jag har dessutom begränsat antalet deltagare till max sex personer så att jag säkert hinner med att följa upp och hjälpa alla. Fokus under kursen ligger på att lära sig administrera och koda ordentligt. Att tolka testet är både lätt och svårt. En rorschachtestning ger så ofantligt mycket information om en persons sätt att möta sin omvärld och sitt eget inre och det tar lång tid att känna sig säker på fördjupad tolkning/analys av resultatet. Men en enklare tolkning går ganska snabbt att få kläm på, med hjälp av manualen. Tolkning tränas på seminarierna som ges efter avslutad kurs eller givetvis i individuell handledning.

Intresset för Rorschach har alltid varit stort bland psykologer och det finns nog ingen metod som väcker så starka känslor både hos dess utövare och hos kritiker. Detta har gjort att man kritiskt har granskat metoden på längden och tvären under snart 100 år (testet publicerades 1921) vilket har lett till att man tryggt kan luta sig mot både mycket forskning och mycket erfarenhet i sina tolkningar av testresultaten. Förhoppningsvis kan alla ni som är intresserade av att lära er Rorschach få det lite lättare gentemot arbetsgivarna, nu när kursen blivit specialistkurs!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail