Rorschach Summer Seminars Ljubljana and the Beauty of Jante

Internationella Rorschachföreningen IRS arrangerar de år det inte är kongress, sommarseminarier under tre dagar någonstans i Europa. Upplägget är alltid detsamma: Ett tema, tre seniora kliniker, seminarium på förmiddagen och eftermiddagen ägnas åt fördjupning i fall. Temat för årets seminarier var ”Projective Methods and Psychotherapy” med kommentaren ”Probably no use of the Rorschach and projective tests is more important than its role in the planning and evaluation of psychotherapeutic treatment.”

Första dagen föreläste Lily Rothchildt om vikten av att noga utreda mentaliseringsförmåga för förståelsen av personlighetsstruktur hos patienter med ätstörningsproblematik. Hon beskrev bland annat att det inte är tillräckligt att använda RF-skalan för detta utan att mentaliseringsbegreppet behöver få det djup det förtjänar. Hon använder både självskattningsskalor och Rorschach samt TAT och tar hjälp av SCORS för att tydliggöra självbild och interpersonell förståelse i TAT-materialet. Allt detta presenterades och tydliggjordes med hjälp av kliniskt material.

Moderator Howard Lerner tackade särskilt för att hennes konceptuellt inriktade presentation som med sitt fokus på mentalisering ”…helped bring the Rorschach and other projcetive methods up to date”. Hans snabba genomgång av psykodynamisk terapiutveckling, från ”… focus on interpretation to the focus on intersubjectivity and mentalization” pekade på samma sätt framåt, och belyser hur relationen mellan terapeut och patient blivit mer jämlik och kollaborativ.

Sommarseminarierna är intensiva, lärorika och utmanande – inte minst eftersom deltagarna kommer ifrån uppåt 20 olika länder, med olika traditioner både psykodynamiskt och hur vi ser på lärande. I både fall som presenteras, och i själva lärandesituationen, blir det tydligt att det psykodynamiska paradigmet befinner sig i ett skifte någonstans mellan det hierarkiska och det kollaborativa, olika mycket i olika länder.

De två första dagarna hade det gemensamt att seminariehållaren, efter att ha föreläst om sitt ämne och gett oss fall att klura på, sedan gav oss facit. Hade vi diskuterat rätt eller fel? Lily Rotschield hade ett ambitiöst upplägg och önskan att vi snabbt skulle förflytta oss till en punkt som var intressant och kändes mycket relevant och lärorik, men också ganska snäv. Vår uppgift var att identifiera hyper-mentalisering i materialet och risken för att övervärdera dessa uttryck som tecken på hälsa. En viss irritation spred sig i min diskussionsgrupp över det höga tempot och bristen på frihet att undersöka och reflektera. Kanske fanns det också parallella processer, funderade vi, med fallet som handlade om en mycket intelligent ung person men med uppenbar hypermentalisering utan riktig verklighetsanknytning, och som skrevs ut prematurt från den ätstörningsenhet hen vårdats på.

Barbara Gamble presenterade, den andra dagen, sitt arbete med utredningar med barn och ungdomar. Hon beskrev ett mycket terapeutiskt förhållningssätt där barnets upplevelser, föräldrarnas bilder och sammanhanget beaktades för att synliggöra och förstå barnets svårigheter med hjälp av performancebaserade/projektiva metoder, tillsammans med övriga testmetoder. Hon betonade starkt vikten av en ordentlig anamnes, ibland i flera släktled, för att förstå. Moderator Howard Lerner, tillika hennes partner och Rorschach-coach på fallet, summerade och fortsatte att leverera starka one-liners; som ”the assessment starts with the first phonecall”, ”a thorough assessment may be life-changing” och att föräldrarna är med-undersökare i en gemensam problemlösning där de genom att undersöka och reflektera omkring barnet, kan få omvälvande nya insikter.

Trots ett värdefullt strukturerande av utredningsprocessen och ett mycket intressant fall, lämnade dagen mer än en av oss ganska beklämd. 36 psykologer från 16 länder fick veta att vi alla hade fel, när vi var fortsatt oroade för patienten och såg mycket av det som beskrevs som en ytanpassning från hens sida i relation till vad hen kanske uppfattade som terapeutens förväntningar. En slående gränslöshet i relationerna mellan terapeut och förälder (även psykologkollega) och rorschach-handledare (även make) kan ha ökat behovet av presentera en lycklig utgång, som också var facit för denna dag.

För mig som skandinav, blev Harald Jansons ingång en befrielse när han den tredje dagen klev upp på temat ”How Rorschach findings can assist treatment planning for psychotherapy with respect to structural dissociation of the personality”. Harald inledde med att beskriva sig som allt annat än en expert på dissociation och att han antagit utmaningen för att få tillfälle att fördjupa sig i ämnet. Det hade han verkligen gjort. Vi fick en strukturerad och tillgänglig genomgång av ”state of the art” av dissociationsbegreppet som enligt Harald lider av ”multiple definition syndrome”, samt hur dissociation i olika former blir synligt i Rorschach. Rorschachtestet är för övrigt ett genomgående rekommenderat bedömningsinstrument inom dissociationsfältet, eftersom Rorschachtestet direkt riktar sig mot att mäta relevanta variabler som perception, uppmärksamhet och föreställning/fantasi.

Det hade slumpat sig så att patienten var helt ny och att de just skulle börja sitt arbete tillsammans, och båda var gemensamt intresserade av vad 36 psykologer från 16 länder skulle kunna bidra med för förhoppningsvis hjälpsamma infallsvinklar. Det var en närmast motsatt inställningen mot de föregående dagarna, och en som ledde till uppenbart större deltagande av auditoriet. Det slår mig att den så förhatliga Jantelagen troligen har en även positiv inverkan i utvecklandet av en inställning där ingen expert är perfekt, och där fler som regel är klokare än en. Som tur är för oss, är Harald inte främmande för att hålla föreläsningen igen, någonstans i Sverige, någon gång i vinter, så stay tuned.

Det bestående intrycket av sommarseminarierna är ändå, och som alltid, att de är enormt berikande. När jag lyfter mitt första wartegg-protokoll efter hemkomst känner jag mig mer öppen och mottaglig, för ett tag klokare och med högre förmåga att integrera olika aspekter av personligheten, som alltid är den stora utmaningen när vi försöker oss på att förstå något så komplext som en människas psykiska dynamik. Tillsammans söker vi nya sätt också, att nå ut med det utvidgat psykodynamiska perspektivet och den fortsatt så viktiga frågan som startpunkt för en utredning; ”Hur kan vi förstå den här personens symtom?” och ”Hur är det att vara hen”?

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Experter kan verka dyra tills du hyr en amatör…

En kritik av DISC-testet har seglat upp efter en granskning i tidskriften Filter  länk. Önskan att snabbt och helst digitaliserat göra urvalsbedömningar gör att enkla lösningar säljer. Både testbolag och organisationer skulle kunna tjäna mycket pengar på en quick-fix-metod och sådana lanseras också med jämna mellanrum. Det kostar dock mer än det smakar i slutänden eftersom både människor och situationer är komplexa och inte så lätt låter sig kategoriseras. Metoderna blir i bästa fall verkningslösa och leder i värsta fall till reducering, stigmatisering och kostsamma felrekryteringar.

Det aktualiserar dock frågan om vad vi egentligen kan säga om människor, även med mer seriösa metoder, och hur. En som kommenterar är Anders Sjöberg – docent i psykologi med psykologisk testning som forsknings- och affärsområde. Han vidareutvecklar i sin blogg (länk) problemet med att mäta hur personlighet relaterar till t ex arbetsprestation, eftersom idén om stabila personlighetsdrag – eller traits – visat sig vara till stor del en illusion. Personlighet är ofta situationsberoende. Paradoxalt vidhåller Sjöberg att de enda seriösa urvalsbedömningarna idag lutar sig mot femfaktormetoden (FFM) – en traitmodell. Han efterlyser dock mer dynamiska metoder för att komma åt samspelet mellan person och situation och hoppas på forskningen om teknikbaserade metoder.

Sjöbergs perspektiv är forskarens. Han försöker att hitta en modell inom laboratoriets fyra väggar som sedan skall stå sig i praktiken och här slår han i sitt metodtak. Där Sjöberg ger upp tar Greg Meyer vid i föreläsningen ”On Methods of Knowing in Psychology” (länk Youtube, Society For Personality Assessment 2018). Meyer är legitimerad psykolog och en av de internationellt mest framstående forskarna inom personlighetsbedömning idag. Meyer lyfter i mångt och mycket samma utmaningar som Sjöberg men vidareutvecklar den dynamiska ansats som Sjöberg efterlyser.

Meyer påminner om att psykologin egentligen inte har exakta mätmetoder med jämna skalsteg, vi bara agerar som om det vore så. Våra statistiska beräkningar blir lite grann en koloss på lerfötter eftersom vi har kompromissat med själva grundförutsättningarna. Det har nu också visat sig att egenskaper, eller traits, inte kan sägas existera fristående från påverkan i situationen (sk ”true score”). Olika typer av mätmetoder kan därför inte förväntas ge jämförbara resultat på samma sätt som t ex olika metoder att mäta blodtryck. Psykologiska begrepp som t ex ”introversion” finns inte i platonsk mening utan är beroende av mätmetod, introversion skattad av personen själv i ett femfaktortest, introversion hos en person som den skattas av kollegor, eller introversion som den framstår i ett performancetest som t ex wartegg.

Meyer förespråkar därför att vi förskjuter fokus – från de egenskaper vi försöker mäta till metoderna i sig. Vi måste acceptera hur mycket metoder påverkar våra resultat och vidareutveckla en klassificering av hur olika mätmetoder fungerar och vad de kan ge. Vi  måste också vidareutveckla de teoretiska riktlinjerna för hur vi skall integrera de ofta motsägelsefulla resultat vi får fram via olika typer av test. Om vi ser olika metoder som olika situationer, så kan vi använda dem medvetet till att belysa en egenskap ur flera perspektiv. Vi får flera mätpunkter och kan via triangulering analysera resultaten, sätta dem i ett sammanhang och till slut få fram en mer dynamisk förståelse av en persons ”om … så … signatur” – ett samtidigt dynamiskt och stabilt personlighetsmönster som forskning har svårt att fånga men som utgör en mer effektiv utgångspunkt för rekommendationer.

I praktiken är det vad psykologisk personlighetsbedömning går ut på. Att välja och integrera mätmetoder för att få fram en mer komplex och dynamisk helhetsbild av en individ är en psykologisk specialitet som kräver utbildning och mycket träning. För en organisation som vill erbjuda tillfälle till utveckling, eller ha stöd i både att välja men också förvalta nya förmågor, är det en god investering på flera plan, både i effektivitet och hållbarhet.

 

Malin Holm, ordförande, leg psykolog och konsult inom personlighetsbedömning och ledarutveckling, lärare i warteggmetoden.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

”On Methods of Knowing in Psychology”

Hur kan vi veta att vi förstått något om en annan människa, eller i alla fall att vi med våra metoder har fått en tillräcklig förståelse för att göra förutsägelser om framtida beteende i olika situationer? Människors förmåga t ex att rättvisande beskriva sig själva, eller andra, är begränsad. Vår personliga historia revideras och redigeras, saker som vi upplevt kommer vi ihåg eller inte, och våra personliga narrativ, och fakta i dem, förändras över tid. Olika testmetoder påverkar i sig vilken typ av svar som framkallas, och inte. Andras skattningar säger mycket lite om personens innersta tankar, skattningar av en själv begränsas av förmågan till introspektion och öht att minnas rätt. Tester av maxprestation som t ex WISC kan begränsas av dagsform och performancetester som Rorschach är känsliga för hur mycket personen engagerar sig i uppgiften, och säger ganska lite om värderingar och attityder.

Även om många mätmetoder inom personlighetspsykologin syftar till att undersöka fasta egenskaper eller ”traits” som om dessa vore sig lika över alla situationer, visar både forskning och erfarenhet visar att sådana egentligen inte finns. Människor varierar beroende på situationer. Vi kan vara t ex reserverade bland främlingar men utåtriktade bland vänner, eller argsinta på morgonen och lättsamma på kvällen, eller glada när vi är bland andra men få ångest i vår ensamhet. Beteendet samspelar med och påverkas av miljön.

”On Methods of Knowing in Psychology” är namnet på en föreläsning av Greg Meyer från SPA i år och den finns nu på Youtube. Meyer är en av de mer framstående forskarna idag inom personlighetsbedömning och han redogör här för några av de mest avancerade och aktuella tankarna och forskningen inom vårt område och hur ska vi egentligen gå tillväga inom personlighetsbedömning för att kunna veta något om en person? Hur vet vi att vi vet tillräckligt för att besvara t ex en remissfråga?

Meyer påminner om att det inom psykologin inte finns mätmetoder med exakta skalsteg som motsvarar exakta variationer i beteenden och som går att jämföra på det sättet. (Ändå beter vi oss inom psykologin som om de gjorde det, vilket beskrivits som en slags modern psykologis tankestörning.) Det innebär bland annat att det inte är konstigt att samma begrepp – t ex ”depression” eller ”självförtroende” – inte visar något samband över olika typer av mätmetoder. Variationerna i resultat mellan metoder kan istället ses som minst lika specifika för metoden som för det fenomen som undersöks. Inget enskilt test kan fånga hela personligheten men vi kan betrakta olika test eller bedömningsmetoder i sig som olika kontexter – vart och ett en situation, en stimulus, som framkallar vissa egenskaper eller kvalitéer.

Meyer menar att vi behöver en strukturerad klassificering av metoder där vi redovisar och räknar med varje enskild metods egenskaper, möjligheter, begränsningar och brister. Den medvetenheten är en viktig del i att välja vilket eller vilka verktyg som lämpar sig för vilken frågeställning och vilket tillfälle och hur de kan kombineras för att komplettera och belysa varandra. En central poäng är alltså att skifta fokus från att försöka ringa in fasta egenskaper eller ”traits” till vilka metoder vi har att undersöka egenskaper med, möjligheter och begränsningar med varje metod och hur våra metoder i sig påverkar vilka svar vi får.

Meyer och hans kollegor föreslår en klassificering med en bred uppdelning mellan metoder som bygger på antingen människors skattningar eller människors faktiska prestationer (performance), som sedan ytterligare delas upp i antingen skattningar av personen själv (t ex femfaktortest) eller observatörer (t ex frågeformulär riktade till anhöriga).  Prestationsbaserade metoder delas upp i antingen maximal prestation (t ex WAIS) eller typisk ”prestation” (t ex Rorschach).

En viktig och avgörande fördel som kliniken har över forskningen, enligt Meyer, är att medan forskningen håller de egenskaper som mäts konstanta, kan de i den kliniska praktiken förstås utifrån situation och kontext. Eller som Meyer uttrycker det – vi kan relatera data till kontexten och identifiera meningsfulla mönster som är på det stora hela osynliga i forskningen. Det är i dessa mönster vi kan finna en mer dynamisk förståelse. Även om miljön påverkar och människors beteende varierar beroende på situation, så är den variationen i sig relativt stabil.

Personlighet bör alltså snarare uttryckas i relativa termer eller i ”om … så … signum” (if … then … signatures) istället för i fasta egenskaper som ”extrovert” eller ”vänlig”. Genom att se olika typer testmetoder som olika kontexter kan vi alltså via triangulering komma närmare en mer dynamisk och rättvisande förståelse som grund för förutsägelser och rekommendationer, och därigenom slutligen bli lite bättre på att ”veta något om en person”.

Enjoy!

https://www.youtube.com/watch?v=VkVAnDgg6yA&t=2522s

Greg meyer http://www.utoledo.edu/al/psychology/people/faculty/meyer.html
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail