Rorschach Summer Seminars Ljubljana and the Beauty of Jante

Internationella Rorschachföreningen IRS arrangerar de år det inte är kongress, sommarseminarier under tre dagar någonstans i Europa. Upplägget är alltid detsamma: Ett tema, tre seniora kliniker, seminarium på förmiddagen och eftermiddagen ägnas åt fördjupning i fall. Temat för årets seminarier var ”Projective Methods and Psychotherapy” med kommentaren ”Probably no use of the Rorschach and projective tests is more important than its role in the planning and evaluation of psychotherapeutic treatment.”

Första dagen föreläste Lily Rothchildt om vikten av att noga utreda mentaliseringsförmåga för förståelsen av personlighetsstruktur hos patienter med ätstörningsproblematik. Hon beskrev bland annat att det inte är tillräckligt att använda RF-skalan för detta utan att mentaliseringsbegreppet behöver få det djup det förtjänar. Hon använder både självskattningsskalor och Rorschach samt TAT och tar hjälp av SCORS för att tydliggöra självbild och interpersonell förståelse i TAT-materialet. Allt detta presenterades och tydliggjordes med hjälp av kliniskt material.

Moderator Howard Lerner tackade särskilt för att hennes konceptuellt inriktade presentation som med sitt fokus på mentalisering ”…helped bring the Rorschach and other projcetive methods up to date”. Hans snabba genomgång av psykodynamisk terapiutveckling, från ”… focus on interpretation to the focus on intersubjectivity and mentalization” pekade på samma sätt framåt, och belyser hur relationen mellan terapeut och patient blivit mer jämlik och kollaborativ.

Sommarseminarierna är intensiva, lärorika och utmanande – inte minst eftersom deltagarna kommer ifrån uppåt 20 olika länder, med olika traditioner både psykodynamiskt och hur vi ser på lärande. I både fall som presenteras, och i själva lärandesituationen, blir det tydligt att det psykodynamiska paradigmet befinner sig i ett skifte någonstans mellan det hierarkiska och det kollaborativa, olika mycket i olika länder.

De två första dagarna hade det gemensamt att seminariehållaren, efter att ha föreläst om sitt ämne och gett oss fall att klura på, sedan gav oss facit. Hade vi diskuterat rätt eller fel? Lily Rotschield hade ett ambitiöst upplägg och önskan att vi snabbt skulle förflytta oss till en punkt som var intressant och kändes mycket relevant och lärorik, men också ganska snäv. Vår uppgift var att identifiera hyper-mentalisering i materialet och risken för att övervärdera dessa uttryck som tecken på hälsa. En viss irritation spred sig i min diskussionsgrupp över det höga tempot och bristen på frihet att undersöka och reflektera. Kanske fanns det också parallella processer, funderade vi, med fallet som handlade om en mycket intelligent ung person men med uppenbar hypermentalisering utan riktig verklighetsanknytning, och som skrevs ut prematurt från den ätstörningsenhet hen vårdats på.

Barbara Gamble presenterade, den andra dagen, sitt arbete med utredningar med barn och ungdomar. Hon beskrev ett mycket terapeutiskt förhållningssätt där barnets upplevelser, föräldrarnas bilder och sammanhanget beaktades för att synliggöra och förstå barnets svårigheter med hjälp av performancebaserade/projektiva metoder, tillsammans med övriga testmetoder. Hon betonade starkt vikten av en ordentlig anamnes, ibland i flera släktled, för att förstå. Moderator Howard Lerner, tillika hennes partner och Rorschach-coach på fallet, summerade och fortsatte att leverera starka one-liners; som ”the assessment starts with the first phonecall”, ”a thorough assessment may be life-changing” och att föräldrarna är med-undersökare i en gemensam problemlösning där de genom att undersöka och reflektera omkring barnet, kan få omvälvande nya insikter.

Trots ett värdefullt strukturerande av utredningsprocessen och ett mycket intressant fall, lämnade dagen mer än en av oss ganska beklämd. 36 psykologer från 16 länder fick veta att vi alla hade fel, när vi var fortsatt oroade för patienten och såg mycket av det som beskrevs som en ytanpassning från hens sida i relation till vad hen kanske uppfattade som terapeutens förväntningar. En slående gränslöshet i relationerna mellan terapeut och förälder (även psykologkollega) och rorschach-handledare (även make) kan ha ökat behovet av presentera en lycklig utgång, som också var facit för denna dag.

För mig som skandinav, blev Harald Jansons ingång en befrielse när han den tredje dagen klev upp på temat ”How Rorschach findings can assist treatment planning for psychotherapy with respect to structural dissociation of the personality”. Harald inledde med att beskriva sig som allt annat än en expert på dissociation och att han antagit utmaningen för att få tillfälle att fördjupa sig i ämnet. Det hade han verkligen gjort. Vi fick en strukturerad och tillgänglig genomgång av ”state of the art” av dissociationsbegreppet som enligt Harald lider av ”multiple definition syndrome”, samt hur dissociation i olika former blir synligt i Rorschach. Rorschachtestet är för övrigt ett genomgående rekommenderat bedömningsinstrument inom dissociationsfältet, eftersom Rorschachtestet direkt riktar sig mot att mäta relevanta variabler som perception, uppmärksamhet och föreställning/fantasi.

Det hade slumpat sig så att patienten var helt ny och att de just skulle börja sitt arbete tillsammans, och båda var gemensamt intresserade av vad 36 psykologer från 16 länder skulle kunna bidra med för förhoppningsvis hjälpsamma infallsvinklar. Det var en närmast motsatt inställningen mot de föregående dagarna, och en som ledde till uppenbart större deltagande av auditoriet. Det slår mig att den så förhatliga Jantelagen troligen har en även positiv inverkan i utvecklandet av en inställning där ingen expert är perfekt, och där fler som regel är klokare än en. Som tur är för oss, är Harald inte främmande för att hålla föreläsningen igen, någonstans i Sverige, någon gång i vinter, så stay tuned.

Det bestående intrycket av sommarseminarierna är ändå, och som alltid, att de är enormt berikande. När jag lyfter mitt första wartegg-protokoll efter hemkomst känner jag mig mer öppen och mottaglig, för ett tag klokare och med högre förmåga att integrera olika aspekter av personligheten, som alltid är den stora utmaningen när vi försöker oss på att förstå något så komplext som en människas psykiska dynamik. Tillsammans söker vi nya sätt också, att nå ut med det utvidgat psykodynamiska perspektivet och den fortsatt så viktiga frågan som startpunkt för en utredning; ”Hur kan vi förstå den här personens symtom?” och ”Hur är det att vara hen”?

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail