Best Practice Guidelines

Society for Personality Assessment (SPA) riktlinjer för psykologisk personlighetsbedömning – Kanske något för oss?

Cilla Kallenberg

I oktober kom SPAs ”Personality assessment practice guidelines task force” med sitt förslag om riktlinjer för personlighetsbedömning. (Obs! Inte fastställt ännu, ett utkast som det har varit möjligt för medlemmar i SPA att kommentera.)  I dokumentet som omfattar 29 sidor inkl referenser, görs en noggrann genomgång av vad som krävs för ”best practises” gällande personlighetsbedömningar, baserat på etiska ställningstaganden och aktuell forskning/evidens. De tar upp sådant som utbildning och träning, utredningsmetodik, metodval, likabehandling och mångfald, etisk praktik och utlåtandeskrivning. Kanske borde vi försöka oss på något liknande i Sverige?

I SPA (www.personality.org) som är en internationell förening med 1500 medlemmar, samlas kliniker och forskare. Föreningens syfte är metodutveckling, forskning och tillämpning inom personlighetspsykologi och diagnostik. Att skapa riktlinjer för personlighetsbedömning (personality assessment) ligger i linje med andra liknande riktlinjer som utvecklats i USA exempelvis för neuropsykologiska utredningar (Board of Directors, 2007) och forensiska utredningar (APA, 2013).

Allt som rör personlighetsutredningen tas upp i riktlinjerna: En personlighetsbedömning/ utredning görs genom att samla in data med hjälp av olika metoder som intervjuer, självskattningar, performancebaserade tester. Stabila personlighetsdrag (traits) och personlighetstillstånd (states) ”mäts” och affektivt, kognitivt och beteendemässigt fungerande undersöks, men även självbild och interpersonellt fungerande. Det betonas i riktlinjerna att det är skillnad på personlighetstestning och personlighetsutredning (assessment) eftersom det förra talar om testresultat medan det senare handlar om en process av datainsamling och integrering av data till en sammansatt och sammanhållen bild där individen beskrivs, slutsatser dras och rekommendationer lämnas. (Krishnamurthy & Meyer, 2016; Meyer et al. 2001). De betonar särskilt att den definition på en personlighetsbedömning som de utgår ifrån inte alls är samma sak som screening av symtom med hjälp av checklistor.

Personlighetsbedömning används i en mängd olika sammanhang, alltså inte enbart för att undersöka psykiatrisk problematik/diagnostik. Avsnittet som rör ”Utbildning och kompetens” är särskilt intressant eftersom de där betonar både kunskap om psykometri, om aktuella teorier och forskning men också att det handlar om livslångt lärande, att kompetens måste underhållas. Även kunskap om kulturella skillnader betonas och kunskap om intersektionalitet är viktigt både i valet av metoder och i analysdelen av en utredning. Är klienten ”lik” normgruppen?  Och hur kan ev olikheter när det gäller t ex etnicitet, kön, klass etc påverka resultat? I riktlinjerna betonas att det är vårt ansvar att inte låta vårt agerande i processen påverkas av förutfattade meningar/fördomar.

När det gäller metodval betonas multi-metod vilket är grundläggande i klinisk praktik (Hopwood & Bornstein, 2014). Metodvalet ska sedan grundas på syftet, individuella drag hos testpersonen (vad passar), olika slags metoder (dvs inte enbart flera olika självskattningsskalor) och användbarhet. Metoderna som väljs ska vara individanpassade och anpassade efter frågeställning och praktiska förhållanden (tidsåtgång t ex).

Grad av motivation måste bedömas, tillsammans med en bedömning av impression management. Kanske går det att översätta till delaktighet? I vilken utsträckning ger klienten en ”sann” bild av sig själv, eller försöker ge ett ”gott intryck”? Denna bedömning kan göras med hjälp både av beteendeobservationer, testresultat mellan olika tester och andra datakällor. Psykologens uppgift är att arbeta för att skapa en trygg och tillitsfull relation, genom att vara respektfull, bekräftande, och förklara vad som ska göras och vikten av uppriktighet och ansträngning för att kunna göra en så bra bedömning som möjligt.

I en personlighetsutredning behöver vi utvärdera en mängd hypoteser och ta ställning till motsägelsefulla resultat och detta kräver klinisk expertis, kunskap om instrumenten som används och ett vetenskapligt förhållningssätt (Handler & Meyer, 1998). Resultaten ska granskas noga och balanseras mot andra data: Vad kan ha påverkat det här resultatet? och inte enbart nöja oss med den standardbeskrivning i datautskriften, eller i manualen, av vad just det här fyndet säger, vanligtvis. Syftet är att med hjälp av alla insamlade data ge en sammansatt bild av personligheten som innehåller en beskrivning av personligheten, svårigheter och problemområden, när, i vilka situationer svårigheterna visar sig vilket ska kunna vara ett underlag för de bedömningar som behöver göras och som var anledningen till utredningen. Psykiatrisk diagnostik nämns överhuvudtaget inte.

När det gäller utlåtandet så sammanfattas det i riktlinjerna i fyra punkter:

1: Beskriv klienten och vilka informationskällor som används (tester, tidigare dokument t ex)

2: Beskriv och tolka de data som framkommit

3: Integrera resultaten och diskutera dessa i relation till frågeställningen och syftet med utredningen

4: Kommunicera resultat och bedömning till de som är berörda (uppdragsgivare, klient)

Det är en ambitiös text med många referenser, jag har bara tagit med ett fåtal här, som ringar in komplexiteten i att göra personlighetsbedömningar och de krav på kompetens inom området som ”beställare” borde ha när de ”köper tjänsten”. Det borde vara angeläget för ganska många olika verksamhetsområden där psykologer behöver bedöma och utreda personlighet, göra riskbedömningar, behandlingsplanera, förstå.

Länk till de föreslagna riktlinjerna på SPA:s hemsida

 

Referenser:

American Psychological Association. (2013). Specialty guidelines for forensic psychology. American Psychologist, 68(1), 7–19. https://doi.org/10.1037/a0029889

Board of Directors, 2007, The Clinical Neuropsychologist, Vol 21 ”American Academy of Clinical Neuropsychology (AACN) Practise Guidelines for Neuropsychological Assessment and Consultation” https://doi.org/10.1080/13825580601025932

Handler, L., & Meyer, G. J. (1998). The importance of teaching and learning personality assessment. In L. Handler & M. J. Hilsenroth (Eds.), Teaching and learning personality assessment (pp. 3-30). Erlbaum.

Hopwood, C. J., & Bornstein, R. F (2014) Multimethod Clinical Assessment Guilford Press

Krishnamurthy & Meyer, 2016 Psychopathology Assessment In J. C. Norcross, R. R. VandenBos, & D. K. Freedheim, & R. Krishnamurthy (Eds.), APA handbook of clinical psychology: Applications and methods (pp. 103–137). American Psychological Association

Meyer, G. J., Finn, S. E., Eyde, L. D., Kay, G. G., Moreland, K. L., Dies, R. R., Eisman, E. J., Kubiszyn, T. W., & Reed, G. M. (2001). Psychological testing and psychological assessment: A review of evidence and issues. American Psychologist, 56(2), 128–165 https://doi.org/10.1037/0003-066X.56.2.128

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Den nya emotionsforskningen, konstruktivism och performancebaserade personlighetstester

Två konkurrerande perspektiv finns idag inom emotionsforskningen, två teorier om vad emotioner är och hur de formas, med olika implikationer. På den senaste nätverksträffen med Svenska Organisationspsykologer fick vi en föreläsning av Håkan Fisher, hjärnforskare och professor.

Enligt det ena, och hittills mest förhärskande perspektivet, föds vi med grundläggande emotioner som sedan fylls med ett innehåll utifrån relativt få erfarenheter. De blir våra ganska fasta utgångspunkter för att förstå och hantera världen. Enligt det perspektivet har olika emotioner även distinkta egna centra i hjärnan.

Den nyare konstruktivismen, utgår ifrån principen att all kunskap är resultatet av en kontinuerlig interaktion mellan verkligheten och individen. Individen är som en intuitiv forskare som samlar in data om sin verklighet och som tolkar sin omgivning. Emotioner ses som att de härrör från socialt lärandebaserade tolkningar av så kallade ”core affect”. Det finns egentligen inte något sådant som emotioner, bara olika typer av reaktioner i olika typer av situationer.

Känslor är subjektiva och formas i neuronala nätverk av hjärnregioner, som påverkas av inlärning och erfarenhet. Emotionella kategorier som ilska, sorg, rädsla, med mera, ska förstås som en kombination av mer basala psykologiska operationer som är gemensamma ingredienser i alla mentala tillstånd. Det kan illustreras med en kokboksanalogi: de mer grundläggande psykologiska processerna är som basingredienser som utifrån olika recept finns med i alla olika tillstånd.

”Emotions are built, not built in” och ”Emotions are not reflexes but complex cognitive phenomenon” säger Lisa Feldman Barrett, affktforskare, professor och författare till boken ”Så skapas känslor : Hjärnans hemliga liv”. I beskrivningen kan vi läsa: Den nya kunskapen innebär ett paradigmskifte som kan revolutionera psykologin, sjukvården och hur vi ser på mänskligt fungerande (…)
känslorna skapas i stunden, utifrån sammanhanget och genom en kombination av de nätverk som aktiveras i hjärnan och vår tidigare inlärning. Teorin innebär att vi har mycket större inflytande på vårt eget känsloliv än vad vi tidigare har trott.

Denna konstruktivistiska teori har fyra centrala utgångspunkter:
1) Erfarenhet formar den emotionella upplevelsen,
2) Språket viktigt för att definiera och över tid nyansera den emotionella upplevelsen,
3) Hjärnan predicerar vår upplevelse/tolkning utifrån tidigare erfarenheter, d.v.s. den konstruerar världen och
4) Variabilitet i emotioner både inom personer över tid och mellan personer, exempelvis ilska.

Där slår det mig att just detta att hjärnan hela tiden konstruerar världen är själva grunden till varför vi gör performancebaserade personlighetstester. Det är en in vivo metod där vi via ett standardiserat material och en standardiserad administration får exempel på en persons konstruerande av sin verklighet, och som är möjliga att jämföra med andras. Istället för att som är brukligt fråga om vad som vanligtvis brukar hända, som i en intervju eller självskattning, så undersöker vi – vad händer nu?

Materialet och situationen är standardiserade men den som testar och den som blir testad är det inte. Situationen är både generaliserbar och unik. Den ger kvantitativa data som går att jämföra med en normgrupp och kvalitativa data som visar något av hur individen konstruerar sin värld och kan förväntas agera utifrån detta.

Håkan Fisher igen: Syftet med emotioner är att vägleda beteenderesponser för att producera överlevnadsmässigt funktionellt beteende. Överlevnad handlar i grunden om närmande till sådant som känns bra eller undvikande av sådant som känns dåligt (Rolls 1999). Så det emotionella skapandet av vår värld hjälper oss att navigera utifrån maximerad belöning och minimerat ”straff” som vi nu konstruerar det. Med andra ord kan det som är belöning för en, vara straff för en annan.

Ur ett psykodynamiskt perspektiv, tänker jag, tillkommer ytterligare en dimension av psykologiska försvar som ett sätt att undvika negativa emotioner, men vilka alltså primärt konstrueras av oss själva. Som exempel kan vi utifrån den emotionellt grundade responsen på ett stimuli, som syftar till och hos de flesta frammanar emotioner omkring skirhet, litenhet, mjukhet men också sårbarhet, göra ett teoretiskt och empiriskt grundat antagande att en respons på just detta stimuli, men som uttrycker hårdhet, grovhet och dominans, handlar om en försvarsrespons på en emotion som handlat om outhärdliga känslor av möjligen utsatthet, hjälplöshet, men i grunden och i stunden konstruerad av den här personen.

Hur som helst ger den konstruktivistiska teorin en ny möjlighet att förklara varför vi använder psykologiska tester där människor skall utföra uppgifter som svar på bestämda stimuli; berätta berättelser, rita teckningar eller avsluta meningar. Det är vi tacksamma för!

Nu skall jag läsa Lisa Feldman Barretts bok.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Vetenskapligt symposium eller reklam?

Så har då första dagen av årets Psykologidagar avslutats, den stora nationella konferensen som anordnas av mitt fackförbund, Psykologförbundet. Årets tema är ”Evidens och etik i praktiken”; hett, aktuellt, angeläget. Som kliniker och lärare, men utan forskarutbildning, har jag alltid ansett att detta är ett oerhört viktigt område för mig att hålla mig uppdaterad inom, fördjupa mig i och försöka förstå. Jag utför inga egna studier, förutom de mindre studier som jag genomfört under mina olika utbildningar, men har läst mängder och försöker alltid värdera och pröva mina egna empiriska erfarenheter jag hela tiden gör i möten med klienter, patienter, grupper, mot de teorier och forskningsrapporter jag läser. Därför kändes det angeläget att välja ”vetenskapligt symposium” som skulle handla om ett av mina verksamhetsområden: personlighetsbedömning.

Det vetenskapliga symposiet, som hölls av Anders Sjöberg docent, anställd av Stockholms universitet men som också, parallellt med sitt jobb på SU driver företag som sysslar med produktutveckling inom urval, valde att ägna sin timme åt produktlansering av ett nytt personlighetstest som inte har prövats ännu men som är framtaget av hans företag. En första normdatainsamling har genomförts men i övrigt fanns inget annat än spekulationer om hur fantastiskt det här nya, big-five-baserade, testet skulle komma att vara. Den här produkten ville docent Sjöberg att vi skulle köpa och vi fick veta vad den skulle kosta och att den skulle komma att kvalitetssäkras. Ingen plats fanns för att ställa frågor om metodologi, användningsområden, inkrementell validitet osv som hans framställning väckte och som knappt berördes av honom.

Efterhand kom jag att tänka på Vitamininstitutet i Schweiz, minns ni det? Där var det en förmodad vetenskaplighet som skulle sälja en produkt.

Sannolikt sålde det där hårschampoot ganska bra tack vare referensen till Vitamininstitutet. Sannolikt säljer outprövade nya tester också ganska bra med hjälp av referenser till Stockholms universitet.

Jag vill verkligen veta hur förbundet har tänkt när ett av fem vetenskapliga symposier ägnas åt produktplacering. Kanske är detta ett intressant område för professionen att få kunskap om, men låt oss då arrangera en mässa där testutvecklare, kursarrangörer och andra med ekonomiska intressen får utrymme. Låt oss kalla försäljning för försäljning och vetenskap för vetenskap. Det borde i ärlighetens namn inte vara så svårt att skilja dem åt.

Evidens och etik är temat för konferensen i år. Här saknades båda.

 

Cilla Kallenberg, leg psykolog/psykoterapeut

 

Kritiken är formellt framförd till Psykologförbundet

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Experter kan verka dyra tills du hyr en amatör…

En kritik av DISC-testet har seglat upp efter en granskning i tidskriften Filter  länk. Önskan att snabbt och helst digitaliserat göra urvalsbedömningar gör att enkla lösningar säljer. Både testbolag och organisationer skulle kunna tjäna mycket pengar på en quick-fix-metod och sådana lanseras också med jämna mellanrum. Det kostar dock mer än det smakar i slutänden eftersom både människor och situationer är komplexa och inte så lätt låter sig kategoriseras. Metoderna blir i bästa fall verkningslösa och leder i värsta fall till reducering, stigmatisering och kostsamma felrekryteringar.

Det aktualiserar dock frågan om vad vi egentligen kan säga om människor, även med mer seriösa metoder, och hur. En som kommenterar är Anders Sjöberg – docent i psykologi med psykologisk testning som forsknings- och affärsområde. Han vidareutvecklar i sin blogg (länk) problemet med att mäta hur personlighet relaterar till t ex arbetsprestation, eftersom idén om stabila personlighetsdrag – eller traits – visat sig vara till stor del en illusion. Personlighet är ofta situationsberoende. Paradoxalt vidhåller Sjöberg att de enda seriösa urvalsbedömningarna idag lutar sig mot femfaktormetoden (FFM) – en traitmodell. Han efterlyser dock mer dynamiska metoder för att komma åt samspelet mellan person och situation och hoppas på forskningen om teknikbaserade metoder.

Sjöbergs perspektiv är forskarens. Han försöker att hitta en modell inom laboratoriets fyra väggar som sedan skall stå sig i praktiken och här slår han i sitt metodtak. Där Sjöberg ger upp tar Greg Meyer vid i föreläsningen ”On Methods of Knowing in Psychology” (länk Youtube, Society For Personality Assessment 2018). Meyer är legitimerad psykolog och en av de internationellt mest framstående forskarna inom personlighetsbedömning idag. Meyer lyfter i mångt och mycket samma utmaningar som Sjöberg men vidareutvecklar den dynamiska ansats som Sjöberg efterlyser.

Meyer påminner om att psykologin egentligen inte har exakta mätmetoder med jämna skalsteg, vi bara agerar som om det vore så. Våra statistiska beräkningar blir lite grann en koloss på lerfötter eftersom vi har kompromissat med själva grundförutsättningarna. Det har nu också visat sig att egenskaper, eller traits, inte kan sägas existera fristående från påverkan i situationen (sk ”true score”). Olika typer av mätmetoder kan därför inte förväntas ge jämförbara resultat på samma sätt som t ex olika metoder att mäta blodtryck. Psykologiska begrepp som t ex ”introversion” finns inte i platonsk mening utan är beroende av mätmetod, introversion skattad av personen själv i ett femfaktortest, introversion hos en person som den skattas av kollegor, eller introversion som den framstår i ett performancetest som t ex wartegg.

Meyer förespråkar därför att vi förskjuter fokus – från de egenskaper vi försöker mäta till metoderna i sig. Vi måste acceptera hur mycket metoder påverkar våra resultat och vidareutveckla en klassificering av hur olika mätmetoder fungerar och vad de kan ge. Vi  måste också vidareutveckla de teoretiska riktlinjerna för hur vi skall integrera de ofta motsägelsefulla resultat vi får fram via olika typer av test. Om vi ser olika metoder som olika situationer, så kan vi använda dem medvetet till att belysa en egenskap ur flera perspektiv. Vi får flera mätpunkter och kan via triangulering analysera resultaten, sätta dem i ett sammanhang och till slut få fram en mer dynamisk förståelse av en persons ”om … så … signatur” – ett samtidigt dynamiskt och stabilt personlighetsmönster som forskning har svårt att fånga men som utgör en mer effektiv utgångspunkt för rekommendationer.

I praktiken är det vad psykologisk personlighetsbedömning går ut på. Att välja och integrera mätmetoder för att få fram en mer komplex och dynamisk helhetsbild av en individ är en psykologisk specialitet som kräver utbildning och mycket träning. För en organisation som vill erbjuda tillfälle till utveckling, eller ha stöd i både att välja men också förvalta nya förmågor, är det en god investering på flera plan, både i effektivitet och hållbarhet.

 

Malin Holm, ordförande, leg psykolog och konsult inom personlighetsbedömning och ledarutveckling, lärare i warteggmetoden.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

”On Methods of Knowing in Psychology”

Hur kan vi veta att vi förstått något om en annan människa, eller i alla fall att vi med våra metoder har fått en tillräcklig förståelse för att göra förutsägelser om framtida beteende i olika situationer? Människors förmåga t ex att rättvisande beskriva sig själva, eller andra, är begränsad. Vår personliga historia revideras och redigeras, saker som vi upplevt kommer vi ihåg eller inte, och våra personliga narrativ, och fakta i dem, förändras över tid. Olika testmetoder påverkar i sig vilken typ av svar som framkallas, och inte. Andras skattningar säger mycket lite om personens innersta tankar, skattningar av en själv begränsas av förmågan till introspektion och öht att minnas rätt. Tester av maxprestation som t ex WISC kan begränsas av dagsform och performancetester som Rorschach är känsliga för hur mycket personen engagerar sig i uppgiften, och säger ganska lite om värderingar och attityder.

Även om många mätmetoder inom personlighetspsykologin syftar till att undersöka fasta egenskaper eller ”traits” som om dessa vore sig lika över alla situationer, visar både forskning och erfarenhet visar att sådana egentligen inte finns. Människor varierar beroende på situationer. Vi kan vara t ex reserverade bland främlingar men utåtriktade bland vänner, eller argsinta på morgonen och lättsamma på kvällen, eller glada när vi är bland andra men få ångest i vår ensamhet. Beteendet samspelar med och påverkas av miljön.

”On Methods of Knowing in Psychology” är namnet på en föreläsning av Greg Meyer från SPA i år och den finns nu på Youtube. Meyer är en av de mer framstående forskarna idag inom personlighetsbedömning och han redogör här för några av de mest avancerade och aktuella tankarna och forskningen inom vårt område och hur ska vi egentligen gå tillväga inom personlighetsbedömning för att kunna veta något om en person? Hur vet vi att vi vet tillräckligt för att besvara t ex en remissfråga?

Meyer påminner om att det inom psykologin inte finns mätmetoder med exakta skalsteg som motsvarar exakta variationer i beteenden och som går att jämföra på det sättet. (Ändå beter vi oss inom psykologin som om de gjorde det, vilket beskrivits som en slags modern psykologis tankestörning.) Det innebär bland annat att det inte är konstigt att samma begrepp – t ex ”depression” eller ”självförtroende” – inte visar något samband över olika typer av mätmetoder. Variationerna i resultat mellan metoder kan istället ses som minst lika specifika för metoden som för det fenomen som undersöks. Inget enskilt test kan fånga hela personligheten men vi kan betrakta olika test eller bedömningsmetoder i sig som olika kontexter – vart och ett en situation, en stimulus, som framkallar vissa egenskaper eller kvalitéer.

Meyer menar att vi behöver en strukturerad klassificering av metoder där vi redovisar och räknar med varje enskild metods egenskaper, möjligheter, begränsningar och brister. Den medvetenheten är en viktig del i att välja vilket eller vilka verktyg som lämpar sig för vilken frågeställning och vilket tillfälle och hur de kan kombineras för att komplettera och belysa varandra. En central poäng är alltså att skifta fokus från att försöka ringa in fasta egenskaper eller ”traits” till vilka metoder vi har att undersöka egenskaper med, möjligheter och begränsningar med varje metod och hur våra metoder i sig påverkar vilka svar vi får.

Meyer och hans kollegor föreslår en klassificering med en bred uppdelning mellan metoder som bygger på antingen människors skattningar eller människors faktiska prestationer (performance), som sedan ytterligare delas upp i antingen skattningar av personen själv (t ex femfaktortest) eller observatörer (t ex frågeformulär riktade till anhöriga).  Prestationsbaserade metoder delas upp i antingen maximal prestation (t ex WAIS) eller typisk ”prestation” (t ex Rorschach).

En viktig och avgörande fördel som kliniken har över forskningen, enligt Meyer, är att medan forskningen håller de egenskaper som mäts konstanta, kan de i den kliniska praktiken förstås utifrån situation och kontext. Eller som Meyer uttrycker det – vi kan relatera data till kontexten och identifiera meningsfulla mönster som är på det stora hela osynliga i forskningen. Det är i dessa mönster vi kan finna en mer dynamisk förståelse. Även om miljön påverkar och människors beteende varierar beroende på situation, så är den variationen i sig relativt stabil.

Personlighet bör alltså snarare uttryckas i relativa termer eller i ”om … så … signum” (if … then … signatures) istället för i fasta egenskaper som ”extrovert” eller ”vänlig”. Genom att se olika typer testmetoder som olika kontexter kan vi alltså via triangulering komma närmare en mer dynamisk och rättvisande förståelse som grund för förutsägelser och rekommendationer, och därigenom slutligen bli lite bättre på att ”veta något om en person”.

Enjoy!

https://www.youtube.com/watch?v=VkVAnDgg6yA&t=2522s

Greg meyer http://www.utoledo.edu/al/psychology/people/faculty/meyer.html
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail